Sista rättegångsdagen för åtalad i pensionärsmordet i Klippan

I säkerhetssalen i Helsingborgs tingsrätt har den sista rättegångsdagen nu avslutats i ett av regionens mest uppmärksammade mordfall. En 58-årig man står åtalad för att ha brutalt mördat pensionärsparet Anders och Lena Nordahl i deras hem i Klippan i maj förra året.

Innanför glasväggen satt den misstänkte mannen bredvid sin försvarsadvokat. På andra sidan salen fanns åklagaren och målsägandebiträdet som representerar parets närmaste anhöriga – dottern Petra Lindberg och Anders Nordahls son från ett tidigare äktenskap, Andreas Nordahl.

Under åklagarens slutplädering satt Petra nedsjunken i stolen med händerna för öronen. Hon valde att inte höra alla de brutala detaljer som framkom om hur hennes föräldrar misshandlades till döds. När bilder på brandsläckaren som använts som mordvapen visades på rättssalens skärmar slog hon ned blicken.

”Det är en synnerligen hänsynslös gärning”, framhöll åklagaren när de omfattande skadorna på makarna Nordahls kroppar och huvuden beskrevs i detalj.

”Chockartat, det går inte att beskriva det på något annat sätt”, berättade Petra utanför rättssalen där hon torkade tårar med en vit servett. ”Sen har allting annat kommit därefter, ilska och sorg. Men jag ville fortfarande inte höra det.”

58-åringen har ingen känd koppling till pensionärsparet och har hela tiden hävdat att han är oskyldig. Han påstår att han inte minns något från den aktuella tidpunkten och förnekar brott. Trots att hans DNA säkrats från brottsplatsen och hans plånbok hittades mellan kropparna på golvet, hävdar han att han inte ens kan minnas att han varit i parets bostad.

Syskonen Petra och Andreas har följt rättegången varje dag, men den sista dagen visade sig vara den svåraste.

”Att få hela förloppet presenterat så här koncentrerat som slutpläderingen är, var extremt jobbigt”, sade Andreas Nordahl med tom blick efter förhandlingarna. ”Jag kunde inte riktigt hantera det… Jag skakar i hela kroppen fortfarande.”

För Andreas var chocken ännu större än för Petra. Medan Petra fann sina föräldrar och därmed ställdes inför ett fullbordat faktum, fick Andreas beskedet via polisen.

”Jag kunde inte greppa det, det tog flera dagar innan jag förstod”, berättade han och tillade att han var sjukskriven i flera veckor efteråt. ”Jag orkade inte göra någonting alls efter beskedet. Det var bara svart.”

Mordet inträffade när Anders och Lena Nordahl skulle besöka dottern för att fira sitt yngsta barnbarns ettårsdag. När de inte dök upp och inte svarade på vare sig telefonsamtal eller meddelanden, bestämde sig Petra för att åka hem till dem.

”Jag visste att något var fel redan när jag satte mig i bilen”, mindes Petra. När hon kom fram till radhuset var det ovanligt mörkt. ”Det kändes inte som att de var hemma. Jag var irriterad över att jag glömt deras husnyckel, men jag testade ändå att ta i handtaget och då var ytterdörren olåst.”

Hon skulle just ta av sig skorna i hallen när hon fann sina föräldrar livlösa på golvet. ”Ingenting kan förbereda en på den synen”, sade Petra och tog ett djupt andetag.

Anders och Lena Nordahl hade bott i Klippan i tre år och trivdes mycket bra. De var sociala och aktiva i en lokal pensionärsförening. ”De var levnadsglada och aktiva, de cyklade överallt”, berättade Petra med ett leende vid minnet av sina föräldrar.

Anders Nordahl hade arbetat som busschaufför större delen av sitt liv och extrajobbade som statist i reklamfilmer och TV-serier som ”Tunna blå linjen”. Lena Nordahl verkade i Svenska kyrkan och var, enligt dottern, helt olik sin make – ”De var varandras totala motsatser och trivdes i det.”

Det svåraste för Petra är barnens förlust av sina morföräldrar. ”Förutom mig och min sambo, var mormor och morfar barnens viktigaste personer. De tog med barnen på biblioteket, utflykter och teatrar. Vi träffades minst en gång i veckan. Det här är en enorm förlust för oss alla.”

För Petra och Andreas är det svårt att förstå meningslösheten i mordet. ”Hade det varit ett inbrott för inbrottets skull, hade man kanske kunnat läsa in någon slags mening i det. Men ingenting är stulet. Av någon anledning känns det mer meningslöst. Inget motiv. Ingen hotbild. Ingen koppling”, förklarade Petra.

”Ibland tänker jag att det hade varit enklare att sörja om de dött i en bilolycka, för det är ju sådant som händer. Folk dör i olyckor. Men det här är så orimligt. Det här händer inte. Det är flera gånger vi tänker att det inte har hänt, att det inte är verkligt.”

Domen mot den åtalade 58-åringen väntas falla på onsdag.