Låsta positioner inför regeringsbildningen – åtta månader kvar till valet

Med åtta månader kvar till riksdagsvalet står Sverige inför en komplex politisk situation. Båda politiska blocken brottas med interna utmaningar som kan göra regeringsbildningen efter valet minst lika komplicerad som tidigare.

På högersidan är motsättningarna tydliga. Sverigedemokraterna och Liberalerna står fast vid oförenliga krav – SD vill ha ministerposter medan Liberalerna, under ledning av Simona Mohamsson, säger kategoriskt nej till SD-ministrar. Någon av parterna måste ge vika om Tidöpartierna ska kunna bilda regering efter valet.

”Jag känner mig ganska trygg i att jag kommer kunna få ihop det här laget även efter nästa val”, har statsminister Ulf Kristersson (M) nyligen uttalat, trots de uppenbara spänningarna inom koalitionen.

På oppositionssidan är läget inte mindre komplicerat. Vänsterpartiet kräver ministerposter i en eventuell rödgrön regering, men S-ledaren Magdalena Andersson har hittills inte gett några sådana löften. Centerpartiet, som skulle behövas i en sådan konstellation, är dessutom djupt skeptiskt till samarbete med Vänsterpartiet.

”Socialdemokraterna kan samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna”, har Magdalena Andersson deklarerat, vilket öppnar för flera möjliga regeringsalternativ.

Valresultatet kommer naturligtvis att vara avgörande. Särskilt oroande för högerblocket är Liberalernas svaga opinionssiffror, som i DN/Ipsos mätningar ligger på endast 2 procent – under riksdagsspärren. Om partiet åker ur riksdagen ritas hela det politiska landskapet om och Kristerssons möjligheter att bilda regering försämras avsevärt.

Oppositionens alternativ

För Magdalena Andersson finns flera tänkbara vägar framåt om oppositionen vinner valet. En möjlighet är att bilda regering med enbart Centerpartiet och Miljöpartiet, med stöd från Vänsterpartiet i riksdagen. Detta skulle innebära att Nooshi Dadgostar och V hålls utanför regeringskansliet, något som S traditionellt föredragit.

Fördelen med detta upplägg är att V skulle ha svårt att fälla en sådan regering utan att riskera en svekdebatt och indirekt gynna högersidan. Samtidigt har V investerat mycket prestige i att bli betraktat som regeringsdugligt och har tydligt krävt ministerposter – ett krav som Dadgostar knappast kan backa från utan konsekvenser.

Ett mer djärvt alternativ vore en fyrpartiregering med S, MP, C och V. En sådan majoritetsregering skulle ha fördelen att inte behöva förhandla med externa stödpartier. Samtidigt riskerar en regering med så skilda ideologiska utgångspunkter att förlamas av interna motsättningar, särskilt i ekonomiska frågor där C och V står långt ifrån varandra.

Ett tredje alternativ är den beprövade S-MP-modellen, där C och V agerar stödpartier. Detta skulle kunna vara en kompromiss som alla parter kan acceptera, då varken C eller V tvingas sitta i samma regering. Samtidigt skulle både C och V troligen känna obehag inför att överlåta avgörande sakfrågor till en regering där de själva saknar representation.

Slutligen finns det som många betraktar som Anderssons hemliga önskedröm: en ren S-regering. Historiskt har Socialdemokraterna regerat ensamma under långa perioder, och om övriga partier inte kan enas skulle detta kunna bli en nödlösning, förutsatt att S erbjuder betydande eftergifter till sina stödpartier.

Högerblockets vägval

För Ulf Kristersson är utmaningarna minst lika stora. En logisk utveckling skulle vara att inkludera SD i regeringen, vilket skulle fullborda partiets resa från politisk paria till regeringsmakt. Jimmie Åkesson har varit tydlig: antingen sitter SD i regeringen efter nästa val, eller så går partiet i opposition.

Detta scenario har stöd från både M och KD, som inte kategoriskt avvisat tanken på SD-ministrar. Hindret är Liberalernas tydliga nej till en sådan lösning.

Alternativt kan dagens Tidömodell fortsätta, där SD ger stöd till en M-KD-L-regering utan att ingå i den. Denna modell har fungerat förvånansvärt väl trots utmaningar kring både SDs ”trollfabrik” och oenigheter om Gazakriget. För Liberalerna är detta den enda acceptabla modellen för samarbete med SD.

Ett tredje alternativ är en regering bestående av M, KD och SD, där Liberalerna antingen lämnar samarbetet eller stödjer regeringen utan att ingå i den. Detta skulle kunna bli aktuellt om trycket ökar på Liberalerna och ett extraval närmar sig, men skulle kräva att L-ledningen ännu en gång överträder de egna röda linjerna.

Om Jimmie Åkesson står fast vid sitt krav på ministerposter, men ett samarbete med Liberalerna visar sig omöjligt, kan en sista utväg vara en ren M-KD-regering. Detta skulle kräva att SD accepterar att ge stöd utan regeringsplatser – något som inte är omöjligt, särskilt inför risken för ett extraval.

När valrörelsen drar igång på allvar kommer positionerna troligen att låsas ytterligare, och väljarna står inför ett val där regeringsfrågan kommer att vara minst lika central som sakfrågorna.