Rektorn: Fortfarande en känsla av overklighet

Det har gått ett år sedan den tragiska skolskjutningen som skakade hela Sverige. Mattias Molin, som själv var närvarande under händelsen, vittnar om ett år präglat av både ofattbart lidande och stark gemenskap.

Den 4 februari 2025 förvandlades en vanlig skoldag till en mardröm när 35-årige Rickard Andersson öppnade eld inne på skolan. Tio personer – både lärare och elever – miste livet och sex personer skadades i det som blev en av de värsta skolattackerna i svensk historia.

”Jag vet inte vad man ska säga. Det är ju ett helt orimligt år, fullt av lidande men också av gemenskap och ömsesidigt beroende av varandra,” säger Mattias Molin när han reflekterar över det gångna året.

Molin befann sig i skolans lunchrestaurang när han hörde höga smällar. Hans första tanke var att det kunde röra sig om en olycka, kanske att vaktmästaren hade tappat ett skåp. Tillsammans med en kollega började han springa mot ljudkällan, men när de nådde huvudkorridoren möttes de av panikslagna elever som strömmade ut från klassrummen.

”Några skrek ’de skjuter, de skjuter’. Då kom det nya skottsalvor och då insåg vi att det är skarpt läge,” berättar Molin.

Hans fokus skiftade omedelbart till att evakuera så många elever som möjligt. Han beskriver hur han ”bokstavligen kastade ut elever” från byggnaden. När skotten kom närmare insåg han dock att även han behövde söka skydd.

Tillsammans med en kollega gömde sig Molin i ett skyddsrum inne i skolan. Utanför hördes fortsatta skott och förtvivlade skrik.

”Man förstår att det handlar om människor som flyr för sina liv,” säger han med allvar i rösten.

Situationen förvärrades när brandlarmet utlöstes, vilket överröstade de övriga ljuden och skapade ytterligare förvirring. Efter några timmar kunde Molin och hans kollega lämna skyddsrummet under beskydd av polisens insatsstyrka. På vägen ut lade han märke till blodspår på golvet.

Utanför skolan möttes han av chockade kollegor som berättade att de sett döda personer när de eskorterades ut av polis. När han tillfrågas om vad som gick genom hans huvud i det ögonblicket, svarar han:

”Det var väl behovet av att ta hand om varandra, där och då. Tidigt så såg vi att vi behövde varandra i det här.”

Denna insikt har visat sig vara avgörande för att hantera det trauma som följde. Skolans personal och elever har sökt stöd i varandra under det gångna året.

”Det viktigaste har varit gemenskapen, och att ge utrymme för att dela sorg, samtala och att mötas i kärnuppdraget, som är undervisning,” förklarar Molin.

Trots den enorma tragedin återupptogs undervisningen redan cirka en månad efter skjutningen. Att återgå till någon form av normalitet, trots att det var emotionellt utmanande, visade sig vara värdefullt för många. Enligt Molin fungerade klassrummen som en form av frizon där eleverna och lärarna temporärt kunde fokusera på något annat än sorgen.

Sedan augusti har skolan återvänt till samma lokaler där tragedin inträffade – ett svårt men nödvändigt steg i läkningsprocessen.

”Platsen är förknippad med trauma, så det är en utmaning för många. Men jag tänker att vi tar steg varje dag genom att fortsätta komma till skolan, att ha våra lektioner och komma tillbaka i våra rutiner. Och vi har ju varandra,” säger Molin.

Ett år efter den förödande händelsen pågår krisarbetet fortfarande. Vägen tillbaka är lång, men den starka gemenskapen som vuxit fram ur tragedin ger hopp om att sakta kunna läka de djupa såren. För Mattias Molin och alla andra som berördes av skolskjutningen kommer den 4 februari 2025 alltid vara en dag präglad av sorg, men också av påminnelsen om människors förmåga att stötta varandra genom de mörkaste stunderna.