Slaget om planeten: Måste vi bli fattigare för att överleva?

Forskare ifrågasätter om evig ekonomisk tillväxt är möjlig på en ändlig planet

En leksaksanka med orangea gummifötter ger ifrån sig ett daskande ljud när femårige Elis springer runt med den på Leksaksbiblioteket Stockholm i Skarpnäck. Ankan är bara en av tusentals leksaker som barn kan låna i stället för att äga – ett koncept som utmanar vår konsumtionskultur. Ett svenskt barn i förskoleålder äger i genomsnitt 536 leksaker. Leksaksbibliotekets mål är att det i stället ska gå 536 barn på varje leksak.

För initiativtagaren Josefin Skugge var biblioteket ett konkret sätt att hantera klimatångest.

”Jag ville skapa en plats där man ser att ett annat sätt att leva är möjligt. Att vi kan ha tillgång till allt vi behöver utan att faktiskt äga det,” säger hon.

Verksamheten exemplifierar både cirkulär ekonomi och tillräcklighet – strategier som forskare menar kan minska resursuttaget från vår allt mer ansträngda planet. Men frågan är om denna typ av småskalig delningsekonomi bara är en mysig parentes eller fröet till en ny ekonomisk världsordning.

På den globala arenan växer debatten om huruvida ekonomisk tillväxt överhuvudtaget är förenlig med planetens överlevnad. Allt fler forskare överger tron på ”grön tillväxt” och i en nyligen publicerad rapport ställde sig flera av världens främsta naturvetare bakom kravet på en post-tillväxtekonomi – ett ställningstagande som tidigare varit otänkbart för många vetenskapliga auktoriteter.

I ett uppmärksammat tal inför världseliten i Davos förklarade klimatforskaren Johan Rockström att vi nu nått vägs ände:

”Eran där vi kan fortsätta med ekonomisk tillväxt utan att riskera planetens stabilitet har nått sitt slut.”

På motsatt sida står personer som Richard Damania, Världsbankens chefsekonom för hållbar utveckling. Vid en presentation på Stockholm Resilience Centre ställde han den avgörande frågan: Kan vi fortsätta ha ekonomisk tillväxt utan att förstöra miljön?

”Om svaret är nej skulle jag vilja säga upp mig. Då vet jag inte vad jag har sysslat med i hela mitt liv,” konstaterade han.

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, delar Damanias övertygelse. För honom är tillväxt i grunden ett mått på ökad välfärd snarare än fler prylar.

”Ekonomisk tillväxt handlar om att komma på nya idéer, som nya mediciner eller bättre teknik. Det ligger i människans natur att försöka hitta på nya och bättre sätt att göra saker. Jag har väldigt svårt att se hur man skulle kunna kommendera fram att vi inte får göra saker bättre,” säger han.

Optimisterna finner stöd i nya data från Världsbanken som visar att höginkomstländer faktiskt lyckats med absolut frikoppling inom fem av sex undersökta miljökategorier. Det betyder att deras miljöpåverkan minskar samtidigt som ekonomin växer. Det enda området där kurvan fortfarande pekar uppåt är metaller, där den gröna teknikens behov driver efterfrågan. Ser man specifikt till klimatet har över 30 länder under det senaste decenniet lyckats minska sina koldioxidutsläpp samtidigt som ekonomin vuxit.

Hassler ser därför inte leksaksbibliotek och liknande initiativ som hot mot tillväxten, utan snarare exempel på hur ekonomin utvecklas från att producera volym till att producera värde.

”Man måste fokusera på de specifika problem som finns i vår relation till naturen, till exempel utsläppen. Klimatkrisen kommer inte lösas av någon sorts allmän flummig nedväxtideologi där vi ska konsumera mindre,” säger han.

Men för Mikael Malmaeus, forskare och ekonom på IVL Svenska Miljöinstitutet, är det inte så enkelt. Han pekar på den så kallade rekyleffekten – när vi sparar pengar på att vara resurssnåla tenderar vi att spendera dem på annat, vilket kan äta upp miljövinsten.

”I nuvarande ekonomiska modell leder effektivisering alltid till mer konsumtion,” säger han och menar att vi lurar oss själva om vi tror att tekniken ensam ska lösa problemen.

Enligt Malmaeus visar nuvarande modeller att det är ytterst svårt att uppnå mer än 3–4 procents frikoppling per år, medan vi behöver minska utsläppen med upp emot 12 procent årligen i rika länder som Sverige för att nå klimatmålen.

Ännu dystrare blir bilden när man studerar det rent fysiska resursuttaget. Enligt FN:s miljöprogram UNEP har det globala uttaget av naturresurser trefaldigats sedan 1970 och förväntas fortsätta öka kraftigt. Den nya gröna tekniken – vindkraftverk, elbilar och batterier – kräver enorma mängder metaller och mineraler.

”Materialanvändningen fortsätter att öka trots tal om cirkulär ekonomi. Ingenting tyder på att det vi gör har någon effekt på helheten,” säger Malmaeus.

Där Hassler sätter sin tilltro till utsläppsrätter för att fasa ut fossila bränslen, menar Malmaeus att vi måste gå längre och sätta ett strikt tak för utvinningen, även om det innebär att ekonomin slutar växa.

”90 procent av förlusten av biologisk mångfald i världen beror på olika typer av materialutvinning. Vi behöver radikalt minska resursanvändningen, och det går fundamentalt emot idén om fortsatt ekonomisk tillväxt,” säger han.

Han betraktar hoppet om en grön tillväxt som en snuttefilt som hindrar oss från att göra det som verkligen krävs.

”Den gröna tillväxten lyckas inte minska resursanvändningen. Att fortsätta hävda att det fungerar hindrar oss från att leta efter alternativ,” säger Malmaeus.

Tillbaka i Skarpnäck dinglar tunga snöflingor utanför Leksaksbibliotekets fönster. Jenny Stenberg har kommit för att lämna tillbaka en resesäng och några färgglada stapelklossar. Hennes dotter Ilona verkar inte bry sig nämnvärt om att sakerna försvinner.

”Hon märker ingenting. När leksakerna är borta är det precis lika bra med de nya grejerna,” säger Jenny.

Kanske är svaret på den stora frågan om framtidens ekonomi beroende av hur vi definierar välstånd – genom traditionell BNP-tillväxt eller genom det som Världsbanken och FN numera kallar ”inkluderande rikedom”, där även naturens hälsa och människors välmående räknas in i kalkylen.