Tomas Ramberg: Gaza är vår tids Vietnam

Gaza har blivit vår tids Vietnam – ett krig som splittrar Sverige

Det finns krig som passerar obemärkt i nyhetsflödet, och så finns det krig som definierar en generation. Vietnamkriget var ett sådant – USA:s krigföring förändrade en hel generations världsbild genom bilder på brinnande byar och kallblodiga avrättningar. Miljoner vietnameser dog, medan växtgifter och napalm förstörde både natur och människoliv.

I dag har Gaza blivit vår tids motsvarighet till Vietnam. Israels krigföring väcker starka känslor och splittrar opinionen världen över på ett liknande sätt.

Den första chocken efter Hamas brutala attack i oktober förra året ersattes snabbt av intensiva debatter om den israeliska regeringens massiva motoffensiv. Protesterna har spridit sig globalt, med demonstrationer både för och emot. Gaza-konflikten blottlägger att ”den regelbaserade världsordningen” aldrig fullt ut har tillämpats i Mellanöstern.

Precis som Vietnam-kriget har Gaza-konflikten slagit direkt in i den svenska inrikespolitiken. På 1970-talet skapade Vietnam hårda konfrontationer, även på svenska gator. Högerpartierna försvarade USA medan Socialdemokraterna under Olof Palmes ledning blev allt mer USA-kritiska.

Dåvarande moderatledaren Gösta Bohman anklagade Palme för att bedriva ”inrikes utrikespolitik” – att USA-kritiken främst var avsedd för ”hemmakonsumtion” snarare än verklig utrikespolitik. Femtio år senare ekar dessa ord i dagens Gaza-debatt.

Nu jagar oppositionen Tidöregeringen för att inte göra tillräckligt för palestinierna och för att vara passiv inför vad de benämner som israeliska krigsförbrytelser. Samtidigt anklagar högerpartierna vänstern för att inte erkänna Hamas ansvar för konflikten och för att negligera Israels rätt till självförsvar.

Opinionen har under konfliktens gång svängt till Israels nackdel, något som skapat sprickor inom regeringskoalitionen. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna håller fast vid en starkt Israel-vänlig linje, medan Liberalerna och Moderaterna visar större känslighet för opinionsförändringarna. Både Jimmie Åkesson och Ebba Busch har öppet kritiserat den egna regeringens Israelkritik.

Gaza-debatten handlar dock inte bara om kriget i sig. Den har blandats med en rad inhemska politiska frågor där invandringskritik, islamofobi och antisemitism redan länge varit närvarande. Retoriken fokuserar alltmer på olämpliga uttryck vid pro-palestinska demonstrationer i Sverige snarare än själva krigsföringen i Gaza.

För regeringspartierna har konflikten blivit ett verktyg i valstrategin inför 2026. Genom att anklaga Vänsterpartiet för antisemitism och Socialdemokraterna för ”terrorromantik” försöker de övertyga mittenväljarna om att oppositionen har minst lika problematiska samarbetspartners som de själva har i Sverigedemokraterna. Målet är att neutralisera ”SD-faktorn” i nästa val.

För Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar skapar anklagelserna om judefientlighet en utmaning i relationen till Socialdemokraterna. Det förklarar partiets hårda tag mot medlemmar vars Israel-kritik gränsar till antisemitism, och oviljan att delta i demonstrationer där Hamas-flaggor kan förekomma.

Under tiden haglar anklagelser om antisemitism från alla håll. Politiker verkar ibland mindre intresserade av att motverka antisemitism än av att använda anklagelserna som politiska vapen mot motståndare. Risken är att en av historiens mest destruktiva rasistiska ideologier reduceras till ett politiskt slagord bland många andra.

Gaza-konflikten har således, i likhet med Vietnam för femtio år sedan, blivit en katalysator för politisk polarisering i Sverige. Vad som började som en utrikespolitisk fråga har utvecklats till en inrikespolitisk stridsfråga där positionerna alltmer handlar om inhemsk politisk vinning snarare än omtanke om krigets faktiska offer.