Tomas Ramberg: Liberalerna blev först med att bjuda in SD i regeringen

Liberalerna och SD närmar sig varandra efter historisk omsvängning

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har tagit ett historiskt steg genom att ingå en formell överenskommelse med Sverigedemokraterna. I fredags tillkännagav partierna att de nu är överens om grundläggande värderingar och vill regera tillsammans efter nästa val – en dramatisk förändring från Liberalernas tidigare hållning.

Mohamsson, som upprepade gånger försäkrat väljarna att partiet aldrig skulle medverka i en regering där Sverigedemokraterna ingår, står nu för motsatt budskap. Hon är den första partiledaren som öppet förklarar att Jimmie Åkesson och hans parti är välkomna i en framtida regeringsbildning.

Överenskommelsen beseglas dessutom symboliskt med en kram mellan de två partiledarna inför pressens kameror, en bild som säger mer än tusen ord om den nya politiska verkligheten i Sverige.

Vid närmare granskning av överenskommelsen framträder få konkreta sakpolitiska framgångar för Liberalerna. Jimmie Åkesson beskriver själv dokumentet som en sammanställning av frågor där partierna redan står nära varandra. Konfliktfyllda områden, som exempelvis frågan om att riva upp permanenta uppehållstillstånd, har medvetet lämnats utanför avtalet.

Ett intressant exempel på positionsförflyttningen syns i eurofrågan. Överenskommelsen innehåller en punkt om folkomröstning gällande euron – något som ligger i linje med SD:s politik, men som strider mot Liberalernas traditionella ståndpunkt att Sverige bör ansluta sig till eurosamarbetet utan folkomröstning.

Denna strategiska omorientering kan tolkas som att Liberalerna har övergett ambitionen att vinna väljare baserat på partiets ideologiska grundvärden. I stället framträder ett rent taktiskt tänkande med fokus på parlamentarisk överlevnad. Partiledningen tycks bedöma att risken för intern splittring är ett mindre problem än hotet att åka ur riksdagen vid nästa val.

Det är värt att påminna om partiets tidigare ställningstagande. Så sent som 2018 positionerade sig dåvarande partiledaren Jan Björklund i dramatiska ordalag mot Sverigedemokraterna: ”Högernationalismen har prövats i full skala i Europa under 1900-talet. När de idéerna har vuxit och tillåtits dominera har utvecklingen i stället slutat i den europeiska historiens största tragedier.”

Den snabba omsvängningen har ett högt pris för Liberalerna. Partiets trovärdighet när det gäller att hålla sina vallöften har kraftigt urholkats. Väljare som söker liberal politik kan ha svårt att ta partiets utfästelser på allvar efter en så dramatisk kursändring.

Liberalernas överlevnadsstrategi tycks nu vara inriktad på att attrahera taktiska röster från väljare som prioriterar en fortsatt Tidöregering framför specifikt liberala frågor. Detta trots att en sådan regering efter nästa val sannolikt skulle få en starkare sverigedemokratisk prägel än dagens.

Huruvida denna strategi kommer att lyckas återstår att se. Många högerväljare kan fortfarande betrakta andra Tidöpartier som säkrare alternativ trots Mohamssons nya ställningstagande. Kommande opinionsmätningar blir avgörande för att bedöma om denna dramatiska omsvängning faktiskt stärker Liberalernas position inför nästa val, eller om priset för den nya alliansen blir för högt.

Partiets nya riktning väcker också frågor om vilken roll Liberalerna kan komma att spela i en framtida regering. Om partiet lyckas ta sig över fyraprocentsspärren är det inte självklart att detta automatiskt skulle resultera i ministerposter, särskilt i en konstellation där SD får ökat inflytande.