Tomas Ramberg: Räkna med rödgröna bröllopsbesvär 2026

I förra veckan presenterade de högerpolitiska tankesmedjorna Timbro och Oikos ett gemensamt politiskt program för Tidöpartierna. Enligt tankesmedjorna har samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna hittills mest präglats av ett pragmatiskt ”resonemangsäktenskap”. Nu menar de att tiden är mogen för att utveckla en genuint gemensam politisk vision där det liberalkonservativa och det nationalistiska perspektivet förenas. Ambitionen är att bygga en ideologisk överbyggnad på den grund som redan lagts i den praktiska regeringspolitiken.

För oppositionspartierna gäller helt andra spelregler. Där dominerar Socialdemokraterna scenen, och någon ideologisk sammansmältning mellan partierna verkar inte vara aktuell. I stället väntar svåra förhandlingar för Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Höstens budgetförslag visar tydligt att de ekonomiska skillnaderna inom oppositionen faktiskt är större än skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Tidöregeringen. Detta pekar på utmaningen att skapa en enhetlig oppositionsfront. Situationen försvåras ytterligare av att Centerpartiet och Vänsterpartiet fortfarande inte kommunicerar direkt med varandra utan använder Socialdemokraterna och Miljöpartiet som mellanhänder.

Skiljefrågorna mellan oppositionspartierna kan delas in i två huvudkategorier: de som handlar om pengar och de som har sin grund i fundamentala ideologiska skillnader. När det gäller ekonomiska belopp – exempelvis hur mycket klimatpolitiken ska få kosta eller hur stort barnbidraget ska vara – finns det större utrymme för kompromisser.

De ideologiska skiljelinjerna är betydligt svårare att överbrygga. Arbetsmarknadspolitik, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, kapitalbeskattning och arbetsgivaravgifter är klassiska vänster-högerfrågor där arbete och kapital representerar motstående intressen. Här utmärker sig Centerpartiet med sitt tydliga företagarperspektiv, vilket skapar spänningar i relation till framför allt Vänsterpartiet.

De ideologiska klyftorna blir ännu mer påtagliga utanför budgetpolitiken. Frågor om skogsbruk, strandskydd och hyresreglering har redan skapat hårda konflikter inom det rödgröna blocket. Dessutom återstår den komplicerade regeringsfrågan, där både Centerpartiet och Vänsterpartiet visat motstånd mot att sitta i samma regering.

Även om Centerpartiet är ett litet parti kan de få en avgörande roll om valresultatet ger partiledaren Anna-Karin Hatt nyckeln till Magdalena Anderssons statsministerambitioner. I en sådan situation kommer Centerpartiet sannolikt att kräva betydande politiska eftergifter. Partiet har visserligen begränsat med alternativ – Hatt har varit tydlig med att hon inte vill regera med Sverigedemokraterna – men ett parti som står utanför regeringssamarbetet kan orsaka betydande problem under hela mandatperioden. Socialdemokraterna har färska minnen av hur både Vänsterpartiet, Centerpartiet och Liberalerna orsakade svårigheter för både Stefan Löfven och Magdalena Andersson under den senaste mandatperioden.

Det finns historiska paralleller till denna typ av samarbeten över blockgränserna. På 1930-talet kallades liknande konstellationer för ”folkfront” i Frankrike och ”kohandel” i Sverige. När dåtidens Centerparti – Bondeförbundet – fick fördelaktiga villkor för sina väljare kunde Socialdemokraterna säkra regeringsmakten. Denna strategi kan mycket väl fungera även för dagens socialdemokrater.

Det skulle därför inte vara förvånande om en socialdemokratiskt ledd regering går med på att sänka arbetsgivaravgifterna – inte för att Magdalena Andersson nödvändigtvis tror att det är en effektiv ekonomisk åtgärd, utan för att säkra Centerpartiets stöd i en kommande regeringsbildning.