Tomas Ramberg: Så kan Moderaterna dumpa Liberalerna

Politiska samarbetet i Tidö närmar sig en brytpunkt

När ett ishockeylag befinner sig i underläge sent i tredje perioden kan de välja att ta ut målvakten i ett sista desperat försök att vända matchen. Ofta slutar det med ytterligare ett mål till motståndaren. I en liknande situation befinner sig nu Tidöpartierna, där desperation börjar göra sig påmind i takt med att nästa val närmar sig och opinionen pekar åt fel håll.

För Liberalerna har situationen blivit särskilt prekär. Partiet tycks vara berett att ompröva allt – från partiledaren och regeringsfrågan till den politiska inriktningen och partisammanhållningen. Inget är längre heligt när partimedlemmarna känner att deras politiska uppdrag glider dem ur händerna.

I försöken att hålla ihop en ständigt krympande medlemsbas har partiet gjort sig allt mindre relevant för väljare utanför de egna leden. Den motsägelsefulla strategin att både underordna sig SD-samarbetet och samtidigt hota att fälla statsminister Ulf Kristersson skrämmer bort potentiella högerväljare. Partiledaren Simona Mohamssons utspel om förbud mot skolbolag har ytterligare försvårat relationen med Moderaterna.

Dagen då Moderaterna officiellt överger Liberalerna tycks närma sig med stormsteg. Den inflytelserike moderaten Fredrik Johansson uttryckte nyligen att det är ”ett övergripande borgerligt intresse att L får så lite röster som möjligt”. Detta resonemang följer en obönhörlig logik – varje röst som läggs på Liberalerna riskerar att indirekt gynna Socialdemokraternas Magdalena Andersson.

När Moderaterna väl tar avstånd från Liberalerna kommer det sannolikt inte ske genom direkta uttalanden från partiledningen. En sådan strategi skulle omedelbart signalera kris inom Tidösamarbetet och leda till regeringsombildning. Istället kommer budskapet spridas genom moderata opinionsbildare, tankesmedjor, näringslivsrepresentanter och lokala företrädare som kommer varna väljare för att ”kasta bort sina röster”.

Sverigedemokraterna under Jimmie Åkessons ledning har redan för fyra år sedan beskrivit Liberalerna som ”ett ganska meningslöst parti” och har under vintern uttryckt tvivel om deras förmåga att attrahera stödröster på grund av deras ”svajighet”. Även Kristdemokraternas Ebba Busch visar föga intresse av att hjälpa Liberalerna ur deras svåra läge, då hon själv kämpar för att säkra sitt partis överlevnad i riksdagen.

Situationen påminner om tiden innan Kristdemokraterna etablerade sig i riksdagen. Då varnades borgerliga väljare för att rösta på Alf Svenssons parti eftersom det ansågs splittra de borgerliga rösterna och försvåra möjligheten att besegra Socialdemokraterna. Inför valet 1976 skrev Astrid Lindgren till och med ett brev till Alf Svensson där hon uppmanade honom att dra sig ur valet för att inte skada de borgerligas chanser.

Även om ingen framstående kulturpersonlighet ännu har bett Simona Mohamsson att lämna scenen, är det tydligt att hennes samarbetspartners tålamod är på väg att ta slut. Den politiska tredje perioden har inletts, och motståndarlaget har ett stadigt överläge.

För Liberalerna står mycket på spel. Partiet måste nu navigera mellan att behålla sin identitet och samtidigt vara en lojal samarbetspartner – en balansakt som blir allt svårare att upprätthålla. Samtidigt måste de andra Tidöpartierna överväga om ett fortsatt stöd till Liberalerna är värt risken, eller om de hellre ser att dessa röster går till något av de övriga partierna inom samarbetet.

Tidösamarbetet befinner sig därmed vid ett vägskäl, där politisk pragmatism och långsiktiga strategiska överväganden ställs mot kortsiktiga partitaktiska hänsyn. Det återstår att se om samarbetet överlever denna kris eller om partierna går skilda vägar inför nästa val.