Tomas Ramberg: Vem tar Kristersson i handen när åskan går?

I en värld präglad av osäkerhet försöker både statsminister Ulf Kristersson och oppositionsledare Magdalena Andersson använda det globala läget som ett verktyg i sina valkampanjer. Båda hävdar att den rådande internationella oron talar för just deras politiska alternativ.

Kristersson förlitar sig på en välbeprövad strategi – att framhålla stabilitet och kontinuitet. Hans budskap är tydligt: väljarna vet vad de har men inte vad de får. I tider av global turbulens menar han att Sverige behöver erfaret ledarskap, och uppmanar väljarna att inte byta kurs mitt i stormen.

Andersson kontrar med ett annat perspektiv. Hon framhåller att blockpolitiken är skadlig för landet och att samarbete över partigränserna är en bättre väg framåt än polarisering. Socialdemokraternas ledare menar att hennes parti kan ena Sverige, medan en regering med starkt inflytande från Sverigedemokraterna riskerar att splittra nationen.

Statsministerns stärkta allians med SD i regeringsfrågan presenteras som en framgång, men spelar samtidigt in i Anderssons händer. Hon har konsekvent arbetat för att göra valet till en folkomröstning om huruvida Sverigedemokraterna ska få inflytande över svensk regeringspolitik.

Den politiska situationen runt Kristersson är komplex. När han tillträdde framstod det kommande NATO-medlemskapet som en seger för högerns säkerhetspolitiska linje. Idag är bilden en annan – NATO-ledaren USA bidrar till global ekonomisk osäkerhet, inleder konflikter utan bredare konsensus och hotar under Donald Trumps ledarskap att lämna försvarsalliansen.

Den svenska regeringen har valt en försiktig hållning gentemot USA i den europeiska kontexten. Sverige har exempelvis inte fördömt USA:s och Israels attacker mot Iran. På frågan om dessa strider mot folkrätten har Kristersson svarat undvikande att både Irans och USA:s agerande bryter mot ”den traditionella folkrätten”, men att ”ett seminarium om folkrätten inte kommer att hjälpa någon”. Statsministern menar att han fokuserar på svenska säkerhetsintressen.

Detta representerar ett avsteg från tidigare svenska regeringars hållning, där folkrätten betraktats som ett centralt säkerhetsintresse – särskilt för mindre stater som Sverige.

Trots att utrikespolitik sällan avgör svenska val, kastar världens nuvarande instabilitet oundvikligen sin skugga över årets valrörelse. Både Kristersson och EU-minister Simona Mohamsson motiverar ett närmare samarbete med SD med hänvisning till det globala läget, som de menar kräver en stabil partikoalition. Detta kan ses som ett försök att göra en dygd av nödvändigheten.

Det kan dock bli utmanande att övertyga väljarna om att just Jimmie Åkesson är den rätta personen för statsministern att förlita sig på i osäkra tider. Sverigedemokraterna är det enda svenska parti som öppet visat sympati för Donald Trumps politik. Åkesson själv har uttalat sig positivt om både Trump och hans vicepresident J.D. Vance. Dessutom har SD-företrädare aktivt komplicerat Sveriges NATO-process.

Moderatledaren hoppas att väljarna ska känna större oro för en splittrad opposition där NATO-kritiska Vänsterpartiet potentiellt kan få inflytande.

Ingen kan förutspå vad som kommer att ske under de kommande fyra åren. Oväntade kriser har blivit regel snarare än undantag – från flyktingkrisen 2015 och pandemin 2020 till Rysslands invasion av Ukraina 2022 och nu Donald Trumps ekonomiska och militära politik.

Därför handlar valet i slutändan om vem väljarna har förtroende för att styra Sverige genom framtida oförutsägbara kriser. Det är en fråga om förtroende för ledarskap i osäkra tider snarare än enbart partipolitiska sakfrågor.