Ung kvinna i Iran: ”Jag har svårt att föreställa mig framtiden”

I Teherans skugga: Vardagslivet under bombattacker

Av säkerhetsskäl vill hon inte avslöja sitt namn. Den 34-åriga kvinnan bor vanligtvis ensam i en lägenhet i norra Teheran, ett av stadens mer välbärgade områden. För personer med tillräckliga ekonomiska resurser eller kontakter är det fortfarande möjligt att få tillgång till internet och kommunicera med omvärlden, trots att de iranska myndigheterna stängt ner det nationella nätet.

Kvällen innan Israel och USA inledde sina attacker mot Iran för en vecka sedan lade hon sig med en orolig känsla.

”På morgonen vaknade jag till ljudet från flygplan och flera explosioner efter varandra”, berättar hon i en intervju.

Hon besökte sin familj och beskriver en förvirrad stämning i hemmet. Efter några timmar bestämde hon sig för att ta sig till vänner i centrala Teheran. Taxipriserna hade plötsligt tredubblats, så hon tvingades ta en billigare motorcykeltaxi.

”På vägen dit såg jag säkerhetsstyrkor ute på gatorna. De var beväpnade och nervösa. När jag såg rädsla i deras ansikten kunde jag inte låta bli att le lite åt att de också såg rädda ut”, berättar hon.

Tidigt på söndagsmorgonen bekräftade Irans statliga television att landets högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, hade dödats i en bombattack. I stora delar av staden hördes biltutor, jubel och hurrarop.

”Helt ärligt var jag i chock. Det var svårt att förstå att någon som har känts som en mörk skugga över hela mitt liv plötsligt var borta”, säger den unga kvinnan.

Även regimtrogna har varit ute på gatorna. Små grupper med flaggor och högtalare har samlats för att ropa slagord till stöd för den islamiska republiken, men nätterna har varit tysta och gatorna tomma.

Just nu bor kvinnan tillsammans med en grupp vänner i en lägenhet i centrala Teheran, i ett område de upplever som säkrare än många andra. Flera i gruppen har kommit dit skräckslagna från områden där bomber krossat fönsterrutorna i deras hem nära regeringsbyggnader och militära anläggningar.

”Vi ägnar den mesta tiden åt att prata och analysera. Vi har olika politiska uppfattningar, gissningar och tankar om möjliga scenarier. Vårt humör går konstant upp och ner beroende på vad vi tror kommer att hända härnäst”, förklarar hon.

Vännerna som nu tillfälligt bor tillsammans har tidigare rest ihop. De känner varandra väl och beskriver sig som en ”vald familj”. Tillsammans försöker de hantera bristen på information, stötta varandra och anpassa sig till den rådande situationen.

De senaste dagarna har de vågat sig ut på korta promenader och för att handla mat.

”Vi får nästan ingen pålitlig information. Internet fungerar väldigt begränsat och omkring 80 procent av alla i Iran har inte tillgång till det globala nätet. Vi vet inte var attackerna sker, hur många som drabbats eller vem som har dödats. Om det finns civila offer. Osäkerheten gör allt väldigt förvirrande”, berättar konstnären.

Samtidigt beskriver hon en markant skillnad jämfört med när Israel attackerade Iran i juni förra året, då med fokus på att slå ut landets kärntekniska anläggningar. Under det så kallade 12-dagarskriget lämnade många, inklusive hon själv, Teheran.

Även nu har människor flytt huvudstaden. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR lämnade minst 100 000 personer staden under krigets två första dagar. Många söker sig norrut mot byar i bergen där snön fortfarande ligger kvar på topparna och i skidbackarna.

Trots detta har majoriteten valt att stanna kvar. Personer som hade resurser att lämna Teheran har denna gång bestämt sig för att bli kvar.

”De håller ihop och försöker ta sig igenom denna historiska tid med styrka. För många av oss är Iran och den islamiska republiken inte samma sak utan separata enheter”, förklarar kvinnan.

Hon beskriver en känsla av ”nu eller aldrig” och ett genomgående mod hos en förtryckt befolkning som trots allt inte har gett upp hoppet.

”I mina ögon är människor i Iran väldigt modiga. Efter allt vi gått igenom finns fortfarande hopp, och under svåra omständigheter visar människor solidaritet med varandra.”

På frågan om hur hon och hennes vänner ser på framtiden svarar hon: ”Jag personligen har fått svårt att föreställa mig framtiden. Jag lever dag för dag, till och med timme för timme. Insikten om hur nära döden kan vara gör det på något sätt mer meningsfullt än någonsin tidigare att leva i nuet.”

När det gäller Irans framtid är hon försiktigt hoppfull: ”Den islamiska republiken föddes med två slagord: ’Död åt Amerika’ och ’död åt Israel’, och kan till slut försvinna med samma slagord. Men hur lång tid det tar och hur det kommer att gå är omöjligt att förutse. Framtiden kan bli konstig och svår, men kanske öppnas en dörr till förändring.”