Upptäckterna kan bli guld värda för de med autoimmuna sjukdomar

Immunförsvaret har kallats evolutionens mästerverk. Det ligger något i det. För hur kommer det sig att de celler som utgör vårt immunförsvar kan hitta och förgöra nästan alla de smittämnen som ständigt hotar vår existens – utan att ge sig på kroppens egna celler samtidigt? Detta trots att många av dessa ämnen är förvillande lika våra egna. Kort sagt: Hur kommer det sig att vårt kraftfulla immunförsvar inte attackerar den egna kroppen?

Enligt Nobelförsamlingen har årets pristagare i fysiologi eller medicin – Mary Brunkow, Fred Ramsdell och Shimon Sakaguchi – upptäckt en grundprincip för hur det går till när kroppen håller immunförsvaret i schack.

Det visar sig att kroppen gör det med hjälp av en speciell sorts celler, så kallade regulatoriska T-celler. Shimon Sakaguchi var den som, efter flera års arbete, upptäckte dessa celler i mitten av 1990-talet. Till skillnad från andra immunceller dämpar dessa celler immunförsvaret istället för att aktivera det. De fungerar som en slags regulator som hindrar andra immunceller från att angripa kroppens egen vävnad.

Upptäckten möttes inledningsvis av skepsis från forskarsamhället. Många tvivlade på att dessa regulatoriska celler överhuvudtaget existerade. Samtidigt bedrev Mary Brunkow och Fred Ramsdell forskning i USA kring en speciell musstam vars hanar utvecklade en dödlig sjukdom inom bara några veckor efter födseln. Forskarna upptäckte att mössens organ attackerades av immunförsvarets egna T-celler som bröt ner vävnaden.

Efter omfattande kartläggning lyckades Brunkow och Ramsdell lokalisera problemet till en mutation i en specifik gen på X-kromosomen, som de döpte till FOXP3-genen. Detta ledde senare till en fascinerande upptäckt – forskarna identifierade en motsvarande sjukdom hos människor. Tillståndet kallas IPEX (Immune dysregulation, polyendocrinopathy, enteropathy, X-linked syndrome) och drabbar främst pojkar på grund av att den muterade genen sitter på X-kromosomen.

Dessa banbrytande resultat publicerades 2001 i den ansedda tidskriften Nature Genetics. Snart började kopplingen mellan FOXP3-genen och Sakaguchis regulatoriska T-celler bli tydlig. Det visade sig att FOXP3-genen fungerar som en slags huvudbrytare för utvecklingen av de regulatoriska T-cellerna. När denna gen inte fungerar korrekt saknas det viktiga ”bromssystem” som hindrar immunförsvaret från att attackera kroppens egen vävnad.

Upptäckternas betydelse för mänskligheten, i linje med Alfred Nobels testamente, kan knappast överskattas. I dag känner forskare till över 100 olika autoimmuna sjukdomar där immunförsvaret vänder sig mot den egna kroppen. Dessa tillstånd är ofta kroniska och medför ett betydande lidande för miljontals människor världen över.

Exempel på sådana sjukdomar är ulcerös kolit och Crohns sjukdom som orsakar kronisk inflammation i tarmen, typ 1-diabetes där immunförsvaret förstör de insulinproducerande cellerna, eller reumatoid artrit där lederna angrips. Nästan inget organ i kroppen är säkert från autoimmuna angrepp.

Pristagarna har således lagt grunden för en djupare förståelse av immunförsvarets självreglering. Deras upptäckter har öppnat dörren för utveckling av helt nya behandlingsmetoder mot autoimmuna sjukdomar. Enligt Anna Wedell, professor vid Karolinska Institutet, pågår idag över 200 kliniska prövningar baserade på de principer som pristagarna har upptäckt.

Sakaguchi och Ramsdell tilldelades Crafoordpriset 2017 tillsammans med immunologen Alexander Rudensky, vilket visar att deras arbete redan tidigare erkänts som banbrytande inom forskarvärlden. Mary Brunkow, som doktorerade vid Princeton University 1991, är idag senior programansvarig vid Institute for Systems Biology i Seattle. Fred Ramsdell, med doktorsgrad från University of California, Los Angeles, arbetar som vetenskaplig rådgivare vid Sonoma Biotherapeutics i San Francisco, medan Shimon Sakaguchi fortsätter sin forskning som professor vid Osaka universitet i Japan.

För de miljontals människor som lever med autoimmuna sjukdomar representerar dessa forskares arbete ett konkret hopp om nya, mer effektiva behandlingar i framtiden. Upptäckterna illustrerar också den grundläggande vetenskapens avgörande betydelse för medicinska genombrott – insikter som till en början kan verka abstrakta kan i slutändan leda till revolutionerande behandlingar för svåra sjukdomar.