Anna-Lena Laurén: Ett tunt snölager – och skolorna stänger i Berlin

I Berlin vaknar invånarna till en morgon täckt av ett tunt snötäcke och temperaturer på minus sju grader. Lokaltidningen Tagesspiegel dramatiserar situationen med rubriker om ”extremvindar” och en återkommande ”ödeskänsla”, trots att vindhastigheterna endast når måttliga sju meter per sekund. I stadsdelen Tempelhof märks knappt någon vindrörelser i trädens grenar.

Skolmyndigheter i Berlin har skickat ut meddelanden till föräldrar att eleverna inte har närvaroplikt denna fredag. Med typisk tysk grundlighet påpekar de samtidigt att frånvarande barn måste anmälas – ett exempel på landets särpräglade byråkrati även i krislägen.

Stadens invånare reagerar starkt på det milda vintervädret. En stallägare överväger att inte ens besöka sina hästar i dessa förhållanden, medan finländska besökare skulle betrakta situationen som helt normal vintertid. Kontrasten blir särskilt tydlig i jämförelse med nordiska förhållningssätt till vinterväder.

Berliner Morgenpost rapporterar att de värsta vädervarningarna för Berlin och Brandenburg inte förverkligats. Det förväntade omfattande snöfallet har uteblivit i stora delar av regionen. En talesperson för Deutscher Wetterdienst (Tyska vädertjänsten) lugnar invånarna: ”Vi ser ingen fara för liv och lem.”

Trots de nedtonade varningarna har många berlinare redan vidtagit försiktighetsåtgärder och stannat hemma. Reaktionen speglar en återkommande tendens i centraleuropeiska länder att överreagera på normala vinterförhållanden.

I stark kontrast till Berlins panik står situationen i norra Sverige. I Västernorrlands län har vissa skolor stängts på grund av snöfall som på sina håll väntas uppgå till sextio centimeter – betydligt mer dramatiska väderleksförhållanden än de som paralyserat den tyska huvudstaden.

Situationen väcker frågor om Europas infrastrukturella beredskap i ett bredare perspektiv. Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president har det förts diskussioner om behovet att stärka den europeiska beredskapen på flera fronter. Men ur ett tyskt perspektiv – där huvudstaden nyligen upplevde ett fem dagar långt strömavbrott och nu stänger skolor vid mindre snöfall – verkar konkreta åtgärder lysa med sin frånvaro.

Den tyska förvaltningen lägger betydande resurser på att utfärda restriktioner och anvisningar om vad som inte ska göras, vilket är kostnadseffektivt men inte löser grundläggande problem. Att stänga skolor är enkelt, men att investera i långsiktig infrastruktur är politiskt utmanande och kostsamt.

Problemet är inte unikt för Tyskland. Även Sverige, trots sin geografiska position och långa erfarenhet av vinterförhållanden, har vid upprepade tillfällen visat bristande beredskap när snön väl kommer. Fenomenet reser frågan: Varför blir vi så överraskade varje gång det blir vinter?

Vinterväder i norra Europa är inget exceptionellt – det är normalt. Den verkliga utmaningen ligger inte i att hantera enstaka händelser genom akuta nedstängningar, utan i att bygga robusta system som fungerar under alla årstider. Detta kräver långsiktiga investeringar i infrastruktur som kan vara politiskt obekväma men nödvändiga för samhällets funktionalitet.

Berlins reaktion på några få minusgrader och ett tunt snötäcke visar att även i ett av Europas mest utvecklade länder finns betydande luckor i förmågan att hantera normala säsongsvariationer – en insikt som borde mana till eftertanke om kontinentens verkliga krisberedskap inför betydligt allvarligare utmaningar.