Serber och turkar firar kärlek på Berlins gator

En höstdag i Berlin ljuder plötsligt pukor och trumpeter genom kvarteren. Musiken är svårplacerad, närmast orientalisk till karaktären. Vid U-Bahn möts jag av ett färgsprakande bröllopsfölje där bruden bär en omfångsrik tyllklänning så fluffig att hon påminner om en bakelse.

Bruden är platinablonderad och likt de flesta kvinnliga gästerna hårt sminkad, med imponerande långa, konstfullt dekorerade naglar. Brudgummen bär ljus kostym och matchande skor. Gatan är blockerad av lyxbilar och gästerna utstrålar en påtaglig elegans och extravagans.

När jag närmar mig övergår musikens karaktär. Ett dragspel tar vid efter de högljudda pukorna och trumpeterna. Den nya melodin påminner om romsk folkmusik. För att förstå sammanhanget frågar jag en av gästerna om musikens ursprung.

”Jugoslavisk,” svarar han kort.

Det visar sig vara ett multikultureltt bröllop där bruden är serb och brudgummen turk. Musikarrangemanget växlar mellan serbiskt dragspel och turkiska pukor – de största jag någonsin bevittnat. Smällare avfyras och trumpeterna ljuder över gatorna. Här firar två folkgrupper som historiskt betraktats som fiender nu kärleken mitt i Berlin, en scen som fyller mig med hopp.

Men ordvalet ”jugoslavisk” istället för ”serbisk” väcker eftertanke. Det förra framstår som ett mer neutralt, mindre problematiskt ordval – en omskrivning för att undvika potentiella spänningar.

Denna typ av omskrivningar är vanliga i sammanhang där människor vill undvika problem. Under DDR-tiden försökte östtyskar ofta utge sig för västtyskar när de besökte Tjeckoslovakien, eftersom det gav dem bättre bemötande. Identitet kan vara både en tillgång och en börda beroende på omständigheterna.

Under en resa till Ukraina nyligen beställde jag kaffe på ett tåg mellan Berlin och Przemyśl. Jag använde ukrainska, ett språk många polacker förstår. Kvinnan i kassan svarade också på ukrainska, men när jag frågade om hennes ursprung vägrade hon svara – ett ovanligt beteende för ukrainare, som vanligtvis är stolta över sitt hemland.

Det finns en utbredd uppfattning att man aldrig ska fråga om människors ursprung. Att ställa närgångna frågor baserat enbart på utseende är förvisso okänsligt. Men som journalist är mitt uppdrag annorlunda – jag behöver olika sorters information för att förstå sammanhang och skapa en helhetsbild av samhället.

Att serber och turkar firar gemensamma bröllop i Berlin berättar mycket om stadens mångkulturella karaktär. Att en ukrainare i Polen plötsligt inte vill avslöja sitt ursprung säger också något viktigt om den nuvarande situationen. Men dessa insikter går förlorade om vi inte vågar ställa frågorna.

Med mer tid och förtroende hade samtalet med kvinnan på tåget kunnat bli upplysande och värdefullt. Tyvärr omöjliggjorde kösituationen ett längre samtal.

För en journalist är uppmärksamhet på människor och deras uttryck ovärderligt. I Berlin hör jag ryska nästan dagligen, och kan inte låta bli att fundera på om personerna kommer från Ukraina eller Ryssland. Oftast kan man höra skillnad på tonfall och uttryckssätt.

Detta kontinuerliga lyssnande är mitt sätt att skärpa mina journalistiska instinkter. I tidigare sovjetländer gör människor denna typ av distinktioner automatiskt. Det var denna förmåga som gjorde det möjligt för den ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyj att lura en FSB-agent genom att imitera en högt uppsatt chef – han visste exakt hur dessa brukar låta.

Själv kan jag inte imitera FSB-chefer. Men det intressanta är att kunna identifiera dem när de dyker upp i olika sammanhang.