Anna-Lena Laurén: Merz hoppas beveka Trump, medan Macron smäller i dörrarna

Under onsdagen framkom en tydlig splittring i Europas förhållningssätt till den amerikanske presidenten Donald Trump, när de två största EU-länderna – Frankrike och Tyskland – valde markant olika strategier vid World Economic Forum i Davos.

Frankrikes president Emmanuel Macron meddelade bestämt att han lämnar Davos enligt sitt ursprungliga schema, utan att invänta Trumps ankomst till det prestigefyllda ekonomiska forumet. ”Jag har ingen anledning att göra ändringar i min kalender,” förklarade Macron enligt den franska tidningen Le Figaro.

Den franske presidentens hållning följer ett allt mer spänt förhållande till Trump. Macron har betonat att han föredrar ”respekt framför brutalitet” – ett tydligt budskap till den amerikanske presidenten som nyligen hotat Frankrike med kraftfulla ekonomiska sanktioner i form av 200 procents tullar på franska viner och champagne. Bakgrunden till hotet är Macrons avböjande att delta i det så kallade fredsråd som Trump planerar att upprätta, där presidenten själv skulle vara ordförande på livstid.

Tyska förbundskanslern Friedrich Merz har däremot valt en helt annan strategi. Han anlände till Davos med en omfattande delegation av tyska industriledare, med tydlig förhoppning om att få ett enskilt möte med Trump. Tyskland är ett av åtta europeiska Natoländer som hotas av strafftullar på tio procent från och med den 1 februari.

För Tyskland kommer dessa hot vid en särskilt känslig tidpunkt. Efter flera år av ekonomisk stagnation har Europas största ekonomi nyligen börjat visa tecken på en svag återhämtning. Strafftullar skulle kunna slå hårt mot denna bräckliga tillväxt, vilket Merz uppenbarligen hoppas kunna förhindra genom direkta förhandlingar.

Den tyska ekonomins tillstånd är av avgörande betydelse för hela EU. Som Europas ekonomiska motor är tysk industri central för kontinentens samlade tillväxt. Dessutom befinner sig Merz under hård press på hemmaplan från det högerradikala partiet Alternativ för Tyskland (AfD), som i senaste förbundsvalet blev landets näst största parti. AfD har vunnit betydande stöd genom att kapitalisera på tyskarnas frustration över den svaga ekonomiska utvecklingen.

Detta innebär att Merz har begränsat manöverutrymme i sina relationer med USA. Till skillnad från Macron, som leder en kärnvapenmakt och därmed åtnjuter större säkerhetspolitiskt oberoende, måste den tyske förbundskanslern balansera på en tunn lina mellan nationella intressen och europeisk solidaritet.

Om Merz lyckas övertyga Trump att dra tillbaka tullhoten mot Tyskland skulle det gynna inte bara den tyska ekonomin utan även den europeiska tillväxten i stort. Samtidigt riskerar han politiska komplikationer inom EU om han uppfattas prioritera Tysklands egna intressen framför europeisk enighet.

Situationen belyser de fundamentala spänningar som präglar EU:s förhållande till USA under Trump. Medan europeiska ledare ofta talar om vikten av en enad europeisk front, visar de praktiska handlingarna att nationella intressen fortfarande spelar en avgörande roll för hur olika länder navigerar i relationen till den amerikanska administrationen.

Macrons strategi – att markera självständighet och värdighet – kontrasterar tydligt mot Merz mer pragmatiska försök att skydda Tysklands ekonomiska intressen. Dessa skilda förhållningssätt kommer sannolikt att fortsätta prägla den europeiska politiken under den kommande perioden, med potentiellt långtgående konsekvenser för EU:s sammanhållning i handelsfrågor och transatlantiska relationer.