Bröderna Grimms sagor – ett fönster till historien

Varje kväll delar jag och min dotter en speciell ritual – vi läser högt ur bröderna Grimms sagor på tyska. Det som började som en språkövning har med tiden förvandlats till något mer djupgående – en antropologisk studie av en svunnen tid och dess värderingar.

Bröderna Grimm är främst kända för klassiker som Törnrosa, Rödluvan och Snövit, men dessa utgör bara en bråkdel av alla de tyska folksagor som bröderna samlade in och publicerade 1812. Sagorna speglar ett Tyskland som då bestod av en mosaik av små kungadömen, något som blir påtagligt när man reser genom regioner som Bayern eller Thüringen där slott och slottsruiner fortfarande pryder kullarna – ett levande vittnesbörd om det kulturlandskap där dessa berättelser har sina rötter.

Berättelserna tar ofta oväntade, nästan surrealistiska vändningar. I en av sagorna tvingas exempelvis en kung gifta bort sina tre döttrar till en björn, en örn och en valfisk – och de får dessutom barn tillsammans. ”Hur gick det till när hon födde björnungarna?” undrade min femtonåring när vi läste detta, en befogad fråga inför sagans absurda logik.

Ett återkommande tema i vår läsning är det utbredda våldet i berättelserna. Karaktärer får sina ögon utstuckna, huvudena avhuggna, prinsessor blir inmurade i slott och fosterbarn utsätts för systematisk misshandel. Trots dessa inslag, som kan framstå som chockerande för moderna läsare, var sagorna i mångt och mycket en avspegling av dåtidens sociala verklighet.

I den korta sagan ”Der alte Großvater und der Enkel” (Gamla farfar och barnbarnet) tillåts inte farfadern äta vid middagsbordet med resten av familjen eftersom han inte längre kan hålla i soppskeden utan att spilla. Parallellerna till vår tids ibland bristfälliga äldreomsorg är slående och ger anledning till eftertanke.

Absurda bilder är förstås en naturlig del av sagans väsen. Min dotter och jag har även roat oss med andra kulturers folksagor, som det finska nationaleposet Kalevala, där huvudpersonen Väinämöinen sjunger ner sin rival Joukahainen i ett kärr. Vi har med lekfull entusiasm föreställt oss hur vi skulle kunna göra samma sak med våra egna motståndare.

En intressant aspekt med bröderna Grimms sagor är att de fortfarande ges ut i sin ursprungliga språkdräkt, med ålderdomliga formuleringar och stavningar som skulle få många moderna svenska språkvårdare att höja på ögonbrynen. I slutet av boken finns en ordlista där man kan slå upp ålderdomliga ord och uttryck. Faktum är att den ålderdomliga tyskan blir lättare att förstå ju bättre svenska man kan, ett bevis på hur starkt tyskan har påverkat vårt eget språk genom århundradena.

Detta står i skarp kontrast till det förhållningssätt som råder inom svensk barnlitteratur, där klassiska författare som Tove Jansson kan ”moderniseras” genom tillrättalagda nyversioner som förlorar mycket av originalens språkliga nyanser och djup. För åtta år sedan försökte jag väcka debatt om Bonnier Carlsens hantering av Tove Janssons verk, och först nu, efter att även Elsa Beskows kulturarv behandlats på liknande sätt, har diskussionen på allvar kommit igång.

Frågan förlagen borde ställa sig är varför de producerar förenklade versioner av klassiker istället för att vårda och utveckla nya författarskap. Svaret är förstås ekonomiskt – att lansera nya författare kräver större investeringar i tid och resurser, samtidigt som vinsterna ofta är mer osäkra.

Ingenting har gett min dotter och mig större glädje än att utmana oss själva med texter som inte omedelbart öppnar sig för oss. Vi förstår fortfarande inte varje ord i den ålderdomliga tyskan, men det spelar mindre roll. Det vi får istället är något mycket värdefullare – känslan av att steg för steg ta del av en värld som annars skulle förbli dold för oss, att genom språket få en inblick i historien och dess människors tankar och känslor.