Trump och kriget: En president i otålig väntan

Det gick snabbt och smidigt i Caracas. En svärm av militärhelikoptrar flög in i gryningen, kidnappade Nicolás Maduro och plötsligt befann sig Venezuelas oljetillgångar under amerikansk kontroll. Donald Trump beskrev operationen entusiastiskt för Fox News som en actionfilm och berättade hur han följde händelseutvecklingen ”bokstavligen som ett tv-program”.

Samtidigt är kriget mot Iran inne på sin fjärde vecka. Flera ledande röster inom Trumprörelsen har påpekat att konflikten kan uppfattas som ett brott mot presidentens löfte till väljarna om att undvika fler utdragna krig i Mellanöstern. Det står i stark kontrast till doktrinen ”America First” och den isolationistiska politik som varit central i hans politiska retorik.

Men utöver det ideologiska sveket finns en personlig motsägelse i presidentens agerande. Trumps personlighet präglas av rastlöshet och en förkärlek för snabba, tydliga resultat – egenskaper som knappast harmoniserar med den långdragna process ett krig ofta innebär.

Frågan många ställer sig är om Trump verkligen trivs i rollen som överbefälhavare. I början av mars, efter bara några dagar som krigspresident, försäkrade Trump att han inte var uttråkad: ”Någon sade idag: ’presidenten vill stöka undan det här snabbt, han kommer att bli uttråkad’. Jag blir inte uttråkad. Det finns inget tråkigt med det här… nej, blir inte uttråkad. Jag blir aldrig uttråkad.”

Hans upprepade försäkringar fick närmast motsatt effekt – det framstod som att risken för att Trump snart skulle tappa intresset var överhängande.

I en anmärkningsvärd händelse denna vecka producerade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu tillsammans med USA:s ambassadör i Jerusalem, Mike Huckabee, en propagandafilm som tycks vara riktad direkt till Trump. Netanyahu visade upp ett kort från sin innerficka som påstods vara en förteckning över iranska ledare som Israel, med USA:s hjälp, planerar att eliminera. ”We’re wiping them out,” förklarade Netanyahu med ett leende.

Filmens ton och budskap verkade skräddarsydd för att tillfredsställa en enda person: den amerikanske överbefälhavaren i Washington.

Inför krigets början fick Trump välja namn på operationen. Enligt presidenten själv var de första förslagen så tråkiga att han somnade, innan personalen återkom med ”Operation episkt ursinne” – ett namn som tydligen tilltalade honom. Episoden illustrerar en president som tycks sakna djupare förståelse för krigets allvar och konsekvenser.

Begreppet ”a wartime president” har i USA traditionellt förknippats med högtidlighet och allvar. Ledaren förväntas höja sig över vardagliga bekymmer för att fokusera på ett existentiellt hot. Men Trumps tolkning av rollen har ingen sådan värdighet. Tvärtom har han sällan framstått som så okoncentrerad som under den senaste månaden.

Nyhetssajten Semafor rapporterade att Trump ställde upp på fler än 30 telefonintervjuer under krigets första två veckor. Han svarar nästan oavsett tid på dygnet när reportrar ringer hans privata mobiltelefon. Detta tolkas inte som ett uttryck för presidentens tillgänglighet i en allvarlig stund, utan snarare som en återgång till tiden då Trump var affärsman i New York och så angelägen om medial uppmärksamhet att tidningen New York Observer under en period förbjöd Trumpcitat i sina artiklar – det var helt enkelt för lätt att fylla tidningen med uttalanden från Trump Tower.

I fredags avled Robert Mueller, den tidigare FBI-chefen som ledde utredningen om Trumpkampanjens kopplingar till Ryssland. Mueller representerade en äldre typ av statsmannaskap – en disciplinerad byråkrat av den gamla skolan, son till en marinofficer och själv dekorerad för sina insatser i Vietnamkriget.

Under lördagen firade Trump Muellers bortgång på sitt sociala nätverk Truth Social: ”Bra, jag är glad att han är död.” Presidentens lättnad kan kanske förklaras med att krigshjälten och ämbetsmannen Mueller förkroppsligade just den värdighet och pliktkänsla som så uppenbart saknas i Trumps egen tolkning av presidentämbetet, särskilt nu när han leder landet i krig.