Därför vill cyprioterna kasta ut britterna från sin ö

Brittiska medier har den senaste tiden publicerat otaliga bilder på jagaren HMS Dragon som legat stilla i Portsmouths hamn. För över en vecka sedan meddelade den brittiske försvarsministern John Healey att örlogsfartyget var på väg mot östra Medelhavet. Fartyget, som är bestyckat med det avancerade vapensystemet Sea Viper, har kapacitet att avfyra åtta missiler värda cirka 1 miljon pund på mindre än tio sekunder.

Uttalandet visade sig dock vara mer önsketänkande än verklighet. HMS Dragon behövde omfattande reparationer innan hon kunde lämna hamn. I måndags försäkrade försvarsministern parlamentsledamöterna att ”marinbesättningen arbetar outtröttligt 22 timmar om dygnet för att få fartyget redo”. Situationen har satt Healey under avsevärd press.

Anledningen till den brådskande insatsen är de pågående spänningarna i Mellanöstern. Sedan USA och Israel påbörjade Operation Epic Fury mot Iran har såväl östra Medelhavet som gulfstaterna drabbats av iranska missilattacker. Dessa har skördat liv och skapat rädsla bland lokalbefolkning och turister. Britterna har fått utstå hård kritik för sin bristande insats i regionen.

Storbritannien har djupa historiska band till området, ett arv från kolonialtiden. Fram till tidigt 1970-tal fungerade flera länder väster om Persiska viken som brittiska protektorat, med lokalt självstyre men under brittisk kontroll vad gäller utrikespolitik och försvar.

I dagsläget har Storbritannien flera strategiska baser i regionen. I Bahrain finns UK Naval Support Facility, varifrån hundratals officerare leder multinationella marina operationer. I omanska hamnen Al Duqm har britterna en flottbas, och i Förenade arabemiraten opererar det brittiska flygvapnet från al-Minhad.

Den mest betydande brittiska flygbasen utanför Storbritannien är dock RAF Akrotiri på Cypern. När Cypern blev självständigt från brittiskt styre 1960 villkorades avtalet med att Storbritannien fick behålla sina militära territorier. Idag upptar de brittiska basområdena nästan tre procent av Cyperns yta. Akrotiribasen, belägen på öns sydspets, har fungerat som utgångspunkt för brittiska operationer i Irak, Libyen och mot Islamiska staten.

Historiskt har gulfstaterna och Cypern betraktat den brittiska militära närvaron som en indirekt försvarsgaranti. Men efter attackerna mot Iran har situationen förändrats radikalt. Militärbaserna har förvandlats från säkerhetsgarantier till måltavlor.

Den 2 mars träffades RAF Akrotiri av iranska drönare. Ingen omkom, men lokalbefolkningen runt basen tvingades evakuera. Efter att Storbritannien tillåtit USA att använda brittiska baser för defensiva operationer mot Iran har Islamiska revolutionsgardet hotat med ytterligare attacker mot Cypern. Detta har satt både brittiska och cypriotiska liv i fara.

I ett försök att skydda befolkningen beslutade Storbritannien att skicka helikoptrar och jagaren HMS Dragon till Cypern. Men fartyget lämnade Portsmouth först på tisdagseftermiddagen, och det kommer att dröja ytterligare flera dagar innan det når östra Medelhavet.

Förseningen har väckt skarp kritik. ”Det är en fullständig skandal och skam och vi borde skämmas,” säger en högt uppsatt källa inom flottan till den konservativa tidningen The Telegraph.

Samtidigt växer frustrationen på Cypern. Helgens protester runt om på ön präglades av demonstranter som skanderade: ”Say it loud, say it clear, British bases out of here.” Även Cyperns utrikesminister Constantinos Kombos har uttryckt missnöje med situationen: ”Militärbaserna kommer med ett ansvar. Det är inte Cypern som är målet, utan de brittiska baserna,” sade han till Sky News i fredags.

Kritiken understryker ett växande dilemma för Storbritannien. Landets militära närvaro i regionen, som en gång var symbol för global makt och inflytande, framstår nu som alltmer problematisk när den operativa förmågan brister samtidigt som värdländerna känner sig utsatta för ökad risk.

Situationen ställer grundläggande frågor om Storbritanniens roll i regionens säkerhetspolitik och dess förmåga att upprätthålla sina förpliktelser gentemot både tidigare kolonier och nuvarande allierade i en alltmer spänd geopolitisk miljö.