De förlorade sina hem när ryska drönarna slog ner i kvarteret

Surret som bröt tystnaden – en berättelse om livet i krigets Ukraina

Det lät först som en mygga. Julia, 43, hade fönstret öppet den varma septembernatten när det distinkta ljudet blev allt starkare. Plötsligt följde en explosion och hon blev klarvaken. Hon beordrade genast sin 11-åriga dotter att söka skydd i trappuppgången, bort från sovrummet.

Nästa smäll var kraftigare. Hela byggnaden skakade. När Julia kunde titta ut genom fönstret såg hon ett gapande hål i grannhuset. De översta lägenheterna var borta, inklusive etagevåningen högst upp där hon firat nyår med grannarna bara några månader tidigare.

Det brann där fönstren nyss suttit. Hade Viktoria, 41, Ihor, 40, och deras tre barn varit hemma den natten skulle de inte ha överlevt. Deras lägenhet låg näst högst upp i byggnaden som träffades av drönarattacken.

Men familjen var inte i Kiev denna septembernatt. Tack vare treårige sonen Sashas oförklarliga rädsla befann de sig på tryggt avstånd, i byn Berehove 80 mil västerut. Pojken hade vaknat gråtande och hävdat att ett spöke fanns i deras lägenhet. När han äntligen somnat om började Viktoria skrolla bland Telegramkanalerna och förstod snart att familjens hus hade träffats av en drönare. Hon väckte försiktigt Ihor som omedelbart satte sig i bilen mot huvudstaden.

Under natten hade också grannarna Julia och Vitaly samlats i trappuppgången, den säkraste platsen under flyglarmen. En andra kraftig explosion gjorde dem skräckslagna. Via bilder i kvarterets chatt såg de hur det brann i grannhuset. Vita skakade i hela kroppen trots filten hon svept runt sig.

De nybyggda höghusens attraktionskraft är lätt att förstå: enorma fönster med makalös utsikt, en stor park utanför och goda kommunikationer mindre än en mil från centrum. När Ihor och Viktoria flyttade dit 2019 hade de satsat allt på sin nya lägenhet – möbler, porslin, gardiner. Nu blåste vinden rakt igenom de krossade fönstren.

”Men vi lever och vi är i säkerhet,” säger Ihor när han återvänt till lägenheten för att städa upp bland spillrorna.

I det en gång eleganta hemmet på den sextonde våningen, där Julia firat nyår, är allt nu utbränt. Av väggarna återstår bara rester, av trappan ett skal. Rasrisken är uppenbar när Vita och Vitaly med dottern Nina inspekterar förödelsen. ”Det här är otäckt. Lite för otäckt, faktiskt,” säger flickan med ljus, tunn röst.

På lekplatsen nedanför plockar grannarna glas från marken. I Vita och Vitalys lägenhet tvärs över gården dukar de fram te, skorpor och frukt – en vardaglig akt i ett förändrat kvarter. De plågas av svåra beslut: Borde de lämna Kiev? Är det säkrare i västra Ukraina? Skulle det vara bättre om Vita och dottern åkte utomlands igen, även om det skulle splittra familjen eftersom Vitaly som man i stridbar ålder inte får lämna landet?

Julia, som vaknat av drönarens surr, brottas med liknande frågor. Hemmet känns trångt sedan hon övertalat sin mamma och styvfar att flytta in hos henne efter att säkerhetsläget i deras hemstad Kostiantynivka i östra Ukraina snabbt försämrats.

”Det är bättre för dem här, men det är också svårt. Min mamma mår inte bra. Och det är inte normalt att som vuxen plötsligt bo med sina föräldrar igen,” berättar Julia.

Två månader efter attacken har Viktoria och Ihor med sina tre barn bosatt sig i en liten enplansvilla i Berehove. Leksaker ligger utspridda innanför grinden.

”Jag ser det här som ett tillfälligt boende. Vi hyr, vi har inte köpt några nya saker. Hur länge vi stannar här? Ingen aning. Ingenting går att planera,” säger Viktoria.

Ihor tillbringar allt mindre tid i Kiev. I den förstörda lägenheten har fönsteröppningarna täckts med plywood. Men minnena från huset är oskadda. Det var där de bodde när Viktoria förstod att hon var gravid, bara några dagar innan anfallskriget inleddes.

I Kiev är Vita uppriven. ”Vi hälsade på släkt i Rivne i oktober när vår bil stoppades. Det var militärens rekryterare,” berättar hon. De ställde frågor till Vitaly, krävde att få se hans papper och ombad honom att följa med. Dottern Nina följde allt från baksätet.

”Vitaly mår bra, han kan ringa ibland. Han är på ett militärt träningsläger, men vart armén skickar honom sedan har vi ingen aning om. Kanske till fronten.”

Vita har tappat aptiten av all oro: för sin man, för sin egen hälsa och för dottern Nina, som börjat rita teckningar av huset och förödelsen hon såg med egna ögon.

När ett nytt krigsår börjar är Julia lättad att jul- och nyårshelgerna är över. Allt firande kändes ansträngt, ingen var glad. I fiket i förorten brummar generatorn, strömavbrotten är långa nu. Hon har fått nyheter från bekanta i hemstaden Kostiantynivka – allt hon ägt där är borta, förstört i kriget.

”Jag har förlorat mitt hem, mitt företag. Jag har försökt bygga upp en verksamhet här i Kiev, men den bär sig inte.” Vintern har varit krigets värsta, fortsätter Julia: ”Det måste få ett slut, vi behöver inse att Donbass nog är förlorat. Nästan ingen säger det högt, men jag vet många som tänker så.”

Hennes 21-årige son har fått jobb i Polen och lämnat Ukraina. ”Jag vet att armén behöver folk, men för soldaterna längst fram är kriget ett självmordsuppdrag.” Hon tystnar. Vem vill ha sitt barn i the kill zone?

Ljusare nyheter kommer till Vita – hennes man Vitaly behöver inte strida. Som språkkunnig 53-åring har han omplacerats till försvarsdepartementets kommunikationsavdelning. Men årets första veckor präglas fortfarande av sträng kyla och omfattande elavbrott.

I Ihors och Viktorias lägenhet i förorten Sviatosjyn har renoveringen så smått påbörjats. ”Jag har idéer till olika projekt, och står inför ett vägval. Men min viktigaste uppgift är att ta hand om min familj,” säger Ihor. De talar inte om kriget hemma. ”Barn ska få vara barn. Tvillingarna är små, men jag tror inte heller att Zjenja, som är nio, vet så mycket om vad som händer, eller känner vår stress.”

Den septembernatt som kvarteret i Sviatosjyn träffades avfyrade Ryssland 810 drönare och 13 missiler mot Ukraina. I centrala Kiev skadades för första gången en regeringsbyggnad, vilket gjorde dygnet till det mest intensiva under 2023. Totalt under året attackerades Ukraina med över 100 000 drönare och mer än 1 900 missiler. Antalet civila döda och skadade steg med över 30 procent från året innan, enligt FN:s beräkningar.

När man besöker kvarteret igen i februari syns inte mycket av drönarattacken. Men fönstren till våningarna högst upp i ett av husen är fortfarande täckta av skivor och glasrutor saknas. Ingen kan bo där.