De hjälper migranter som inte vågar handla mat

I iskylan blir Minneapolis en tillflykt för migrantfamiljer

En kvinna kämpar sig fram över den isiga asfalten bakom en kyrka i Minneapolis, med toalettpapper i famnen. ”Kör fram bilen i stället!” ropar volontären Allie Palmer medan hon dirigerar fordon som kommer med förnödenheter.

Det är 18 minusgrader ute. En grupp franska reportrar som står utanför kyrkan ser plågade ut – men inte Allie Palmer. Hennes svenska påbrå hjälper henne med vintervädret, säger hon. Dessutom underlättar kylan hennes arbete eftersom alla kylvaror som skänks kan staplas utomhus i stället för att bäras in.

”Vi har precis fått en leverans med blöjor, våtservetter och mat från frivilliga”, säger hon medan hon lastar ur en bil. Palmer beskriver sig själv som ”någon slags koordinator, antar jag”. Hon bor i närheten och befinner sig mellan två jobb, vilket förklarar varför hon har kunnat ägna nästan varje dag under de senaste fem veckorna åt att hjälpa till med maten.

Alla förnödenheter som samlas in ska gå till migranter som inte längre vågar sig ut av rädsla för att gripas av migrationsmyndigheterna. Minnesota uppskattas vara hem åt omkring 100 000 papperslösa migranter. Detta kan låta mycket ur ett svenskt perspektiv, men är relativt få jämfört med andra amerikanska delstater. Florida, exempelvis, tros ha över en miljon papperslösa migranter.

Demografin i Minnesota och Minneapolis, där majoriteten av befolkningen är vit, gör att migranter sticker ut mer än i städer som Los Angeles. Trots att migrationsmyndigheten ICE är aktiv även där, kan migranter lättare smälta in i den mer heterogena befolkningen.

”Det finns många familjer som inte känner sig säkra utomhus. De vågar inte gå och handla eller gå till sina jobb, vilket gör att de får svårt att ha råd med mat”, förklarar Palmer.

Redan i december märkte DHH-kyrkan (förkortningen står för ”Dios habla hoy” – Gud talar i dag) att församlingsmedlemmar började ringa och be om hjälp. Det var i början av december som migrationsmyndigheten intensifierade sina insatser i Minnesota, i efterdyningarna av en stor bedrägeriskandal där de flesta misstänkta var amerikansk-somalier.

Eftersom majoriteten av personer med somalisk bakgrund i området är amerikanska medborgare, fanns det inte så många att deportera som Vita huset hade förväntat sig. Detta ledde till att fler insatser i stället riktades mot invånare med latinamerikansk bakgrund.

Migrationsmyndigheten ICE och gränspolisen har gripit migranter direkt på gatan, på deras arbetsplatser och utanför skolor. De får dock inte gripa någon i hemmet utan domstolsbeslut, vilket skapar en viss trygghet inomhus för många utsatta.

DHH-kyrkan hjälper nu alla som är i behov av förnödenheter, oavsett bakgrund. Varje dag sammanställs listor på vad migrantfamiljerna behöver, vilket frivilliga kan använda som inköpslistor när de vill bidra.

En av alla som kommer med mat till kyrkan är Sara Moriarty. Hon har besökt två matbutiker och köpt så mycket hon kunde få plats med i bilen. ”Vår invandrade befolkning är den här stadens själ och hjärta. De jobbar hårt och har hjälpt oss i många år, nu är det vår tur att hjälpa dem”, säger hon.

Hemma har Moriarty en sexårig son. Hon har försökt förklara situationen för honom så gott hon kan, men tycker att det är svårt med tanke på ämnets allvarliga natur. ”Vår regering kidnappar folk från gatan. De tar dem utifrån vilken färg de har på huden, oavsett om de är medborgare eller inte. Och de gör det på ett våldsamt sätt”, säger hon med frustration i rösten. ”Det kommer ta lång tid för vår invandrade befolkning att känna sig trygga igen.”

Utanför kyrkan fortsätter bilar att anlända med förnödenheter. Kött och kylvaror förvaras på lastpallar på parkeringen, där de hålls frysta i den bitande kylan. Det som började som en akutinsats har nu utvecklats till en välorganiserad hjälpverksamhet, driven av lokalsamhällets solidaritet.

Medan debatten om migration fortsätter att vara en av de mest polariserande frågorna i amerikansk politik, visar invånarna i Minneapolis att mänsklig medkänsla kan överbrygga politiska skillnader. Volontärerna arbetar outtröttligt för att säkerställa att utsatta familjer får tillgång till mat och andra nödvändigheter, i väntan på att situationen ska förbättras.