Emma Bouvin: Helt säker kan man aldrig vara när det gäller Iran

Protesterna i Iran intensifieras – men landets framtid förblir oviss

Den senaste vågen av protester i Iran har nu pågått i över två veckor. Vad som började som isolerade demonstrationer har snabbt spridit sig till mer än 70 städer runt om i landet, där tusentals iranier öppet uttrycker sitt missnöje mot regimen.

Ett särskilt betydelsefullt tecken på protesternas allvar kom nyligen när handlarna i Teherans historiska basar stängde sina verksamheter i solidaritet med demonstranterna. Denna till synes enkla handling bär på stor symbolisk betydelse – det var just från denna marknad som många av de drivande krafterna bakom revolutionen 1979, som störtade shahens regim, mobiliserades.

Även i den religiösa högnästen Qom har demonstrationer brutit ut, där människor öppet har skanderat dödsönskningar mot landets högste ledare, ayatollah Ali Khamenei. Detta är särskilt anmärkningsvärt då Qom traditionellt sett är ett starkt fäste för regimen.

Många exil-iranier och regimkritiker ser dessa utvecklingar som tecken på att en revolution kan vara nära förestående. Bilder, videor och vittnesmål om protester mot ayatollan sprids snabbt i sociala medier, även om dessa kan vara svåra att verifiera. Hoppet om förändring driver många att dela information som passar deras perspektiv.

Jämförelser med andra regionala revolutioner, som den i Syrien, haltar dock av flera skäl. I Syrien fanns, trots initial splittring, en opposition som med tiden kunde samlas under Ahmad al-Sharaas ledarskap. Iran saknar en motsvarande enad oppositionell kraft.

Istället finns flera konkurrerande oppositionsgrupper, ofta baserade i exil, som inte lyckats bilda en gemensam front mot den religiösa regimen. Dessa grupper representerar vitt skilda visioner för Irans framtid – från dem som önskar se shahens son återvända till makten, till förespråkare för en kommunistisk stat eller till och med utländsk inblandning.

Detta splittrade motstånd försvårar en samlad rörelse mot regimen. Trots att tiotusentals eller kanske hundratusentals människor protesterar runt om i landet, är Iran ett land med över 90 miljoner invånare. Regimen har fortfarande ett starkt grepp om majoriteten av befolkningen, och tidigare uppror har brutalt slagits ned.

Det är värt att notera att regimens företrädare denna gång har använt en något annorlunda retorik gentemot demonstranterna. Det finns vissa tecken på förståelse för protesterna mot de svåra levnadsvillkoren och den galopperande inflationen, även om toleransen för öppet regimmotstånd fortfarande är ytterst begränsad.

En annan faktor som komplicerar situationen är den geopolitiska dimensionen. Inom regimen finns en utbredd oro för att utländska makter, särskilt USA under Trump-administrationen och Israel, skulle kunna utnyttja instabiliteten för att ingripa i landets inre angelägenheter.

Tyvärr är ett sådant scenario möjligen mer sannolikt än att ayatollan skulle tvingas bort av interna demokratiska krafter. Utan en enad opposition med ett tydligt, genomförbart alternativ till den nuvarande regimen, är utsikterna för en framgångsrik inhemsk revolution begränsade.

Men när det gäller Iran har historien lärt oss att inget är helt säkert. Landets moderna historia innehåller överraskningar som få hade kunnat förutse. Protesterna fortsätter att växa, och världen följer med spänd uppmärksamhet vad som kan bli nästa kapitel i Irans turbulenta historia.

Det som står klart är att missnöjet är utbrett och djupt rotat. Ekonomiska svårigheter, politiskt förtryck och begränsade medborgerliga friheter har skapat en kokande kittel av frustration. Frågan som kvarstår är om denna frustration kan omvandlas till en sammanhållen rörelse med tillräcklig styrka att åstadkomma verklig förändring, eller om regimen återigen kommer att kunna kväva protesterna genom repression och små eftergifter.