USA och Iran möts i historiska samtal – men misstron är påtaglig

Efter mer än ett decennium utan direkta förhandlingar har ”Den store Satan” och ”Ondskan”, som USA och Iran historiskt kallat varandra, nu satt sig vid förhandlingsbordet i Islamabad. Den vapenvila som trädde i kraft natten till onsdagen skapar ett bräckligt andrum, men mycket tyder på att vägen till varaktig fred är lång och snårig.

Förhandlingarna i den pakistanska huvudstaden markerar en avgörande vändpunkt i en konflikt som hotar både världsekonomin och freden i hela Mellanöstern. Men trots att vapenvilan formellt trätt i kraft fortsätter ordkriget med full kraft.

Det har snabbt framkommit att parterna har olika uppfattningar om vad vapenvilan faktiskt omfattar. Iran anser att Libanon ingår i avtalet, medan USA och Israel inte delar den tolkningen. Ett annat stridsäpple är återuppbyggnaden av bombskadade områden – Iran förväntar sig att USA ska stå för notan, något amerikanerna inte nödvändigtvis håller med om.

Även frågan om Hormuzsundet, den strategiskt viktiga vattenvägen för global oljehandel, är omtvistad. Donald Trump har hävdat att sundet omedelbart skulle öppnas, men situationen är fortsatt problematisk med rapporter om avgifter som strider mot internationella konventioner och iranska minor som begränsar sjöfarten.

Den pakistanska delegationen, som ser värdskapet som en chans att kliva in i internationellt rampljus, har tagit emot tunga namn från båda sidor. Från USA deltar vicepresident JD Vance, särskilda sändebudet Steve Witkoff och Trumps svärson Jared Kushner, som varit en nyckelperson i arbetet med Gaza-avtalet. Iran har sänt en 70 personer stark delegation ledd av utrikesminister Abbas Araghchi och parlamentets talman Mohammad Bagher Ghalibaf.

Stämningen inför mötet präglas dock av ömsesidig misstro. ”Vi har goda avsikter men ingen tillit. Vår erfarenhet av att förhandla med amerikanerna har alltid kantats av misslyckanden och brutna löften,” sade Ghalibaf till iransk statstelevision.

JD Vance kontrade med att USA är villigt att ”sträcka ut en hand” om iranierna förhandlar i god tro, men varnade samtidigt: ”Om de ska försöka lura oss, då kommer de att upptäcka att förhandlingsteamet inte är så mottagligt.”

Pakistans utrikesminister beskrev läget som ett kritiskt ”make or break”-skede, där parterna står inför avgörande beslut som kan leda till antingen genombrott eller sammanbrott.

Kärnfrågan för USA är att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen, medan Iran står fast vid rätten att anrika uran för ”fredliga ändamål” – två ståndpunkter som är svåra att förena. Iran kräver dessutom att alla ekonomiska sanktioner mot landet ska upphävas, något som har drivit den iranska ekonomin till fritt fall under senare år.

Även om officiella bekräftelser saknas, har rykten cirkulerat om att vissa frysta iranska tillgångar kan ha frigjorts inför mötet, som en förtroendeskapande åtgärd från amerikansk sida.

Båda parter förefaller eniga om en sak – ingen vill ha ett fortsatt krig – även om ingen öppet uttrycker det. För Trump är det avgörande att kunna hävda fullständig seger, en ambition som paradoxalt nog delas av den iranska motparten. Den avgörande frågan blir om parterna kan hitta en kompromiss där ingen vinner totalt, men ingen heller förlorar ansiktet.

De civila offren för konflikten – de som förlorat anhöriga och hem – kommer knappast att tröstas av en sådan lösning. Men konflikten har aldrig primärt handlat om dem, utan om maktbalans och geopolitiska intressen.

Några konkreta resultat väntas inte under helgen. Vapenvilan fortsätter att gälla i ytterligare drygt en vecka, och förhandlingarna kan komma att dra ut på tiden. Världen håller andan medan de två forna fienderna prövar om dialog kan ersätta konfrontation.