Erik de la Reguera: Det är som att den franska republiken drabbats av ett systemfel

Frankrike djupt inne i politisk kris efter Lecornus återkomst

Det är som om den franska republiken drabbats av ett systemfel. När beskedet kom på fredagskvällen om president Emmanuel Macrons val av ny premiärminister reagerade många fransmän med uppgivenhet. Sebastien Lecornu – en nära allierad till presidenten som avgick för endast fyra dagar sedan – återvänder till posten.

”Jag accepterar – av plikt – det uppdrag som presidenten anförtrott mig”, skrev Lecornu i ett uttalande som signalerar den extraordinära politiska situationen landet befinner sig i.

Tidpunkten är kritisk. Budgetpropositionen måste lämnas in redan på måndag nästa vecka. Om detta inte sker riskerar Frankrike att stå utan ordinarie statsbudget för kommande år, då lagförslaget kräver tillräcklig tid för debatt i nationalförsamlingen. Frågan som många ställer sig är om budgeten överhuvudtaget kommer att godkännas.

Oppositionen reagerar med raseri på Macrons beslut. ”Otroligt!” utbrast De grönas ledare Marine Tondelier, som hotar med misstroendeomröstning. Från vänsterpartiet Det okuvade Frankrike var Manuel Bompard ännu skarpare i tonen: ”Ännu ett långfinger åt fransmännen”, menade han och vill omedelbart fälla den nya regeringen.

Högernationalistiska Marine Le Pen, som leder i opinionsundersökningarna inför presidentvalet 2027, kräver att parlamentet upplöses: ”Att upplösa parlamentet är enda utvägen.” Även Socialistpartiet, som uttrycker sig något mer diplomatiskt, understryker att något regeringssamarbete med Lecornu inte kommer att ske.

Frankrike står inför en fullskalig politisk kris. Sedan nyvalet för drygt ett år sedan är nationalförsamlingen splittrad i tre stora block – vänster, mitten-höger och höger – där inget har egen majoritet. Tre regeringar har redan fallit på mindre än ett år, vilket skapat ett politiskt dödläge.

Samtidigt växer landets ekonomiska problem. Frankrike blir alltmer skuldsatt, med ett budgetunderskott som i år väntas nå 5,4 procent, långt över EU:s regel om maximalt 3 procent. Räntorna på franska statsobligationer stiger snabbt, och risken för en skuldkris med potentiellt dramatiska följder för landet och eurozonen ökar för varje dag utan fungerande regering.

Det som behövs är uppenbart – kompromisser över blockgränserna. Men blocköverskridande överenskommelser har historiskt inte varit franska politikers starkaste sida, delvis av kulturella skäl. Sedan femte republikens grundande 1958 har presidenter haft betydande maktbefogenheter, och valsystemet med enmansvalkretsar har traditionellt gett stabila majoriteter. Behovet av att kompromissa har helt enkelt inte funnits.

Den traditionella höger-vänsterskalan bröts upp när Macron trädde in på den politiska scenen 2017. Hans mittenblock fick egen majoritet under de första fem åren, men hamnade sedan i minoritet. Efter nyvalet förra året kan Macrons block inte ens regera med dekret, eftersom premiärministern riskerar att avsättas genom misstroendeförklaring.

En försvårande faktor är att många ledande politiker redan positionerar sig inför presidentvalet 2027. Både höger- och vänsterpolitiker bygger sina profiler med sikte på presidentkandidaturer snarare än att hitta gemensamma lösningar på landets akuta problem.

Till skillnad från Sverige, där talmannen föreslår statsminister och förväntas agera partipolitiskt neutralt, är det i Frankrike presidenten som utser premiärministern. Vänsterblocket har upprepade gånger krävt att få bilda regering, men Macron har konsekvent vägrat. Om en sådan regering skulle fungera är osäkert, men den skulle möjligen kunna säkra stöd från delar av mittenblocket.

Marine Le Pen har å sin sida sagt att hon inte är intresserad av att leda en minoritetsregering, men hon skulle potentiellt kunna locka över högerpartiet Republikanerna om hon fick chansen.

Pressen på Macron ökar nu markant. Om Lecornu fälls igen kommer presidenten sannolikt bli tvungen att välja mellan att ge oppositionen regeringsmakten eller att utlysa ett nytt parlamentsval – ett val som enligt opinionsmätningar skulle kunna stärka Le Pens position ytterligare.

Oavsett vad som händer står det klart att Frankrike befinner sig i en konstitutionell situation som sätter femte republikens struktur på prov, och vanliga fransmän ser vanmäktigt på medan den politiska krisen fördjupas.