Isbjörnar på Svalbard frodas trots minskande havsis

Isbjörnar jagar traditionellt genom att lurpassa på säl från iskanten. Den allmänna farhågan har varit att de ska förlora sin jaktplattform och svälta när havsisen försvinner i ett varmare klimat.

Men en ny överraskande studie, publicerad i tidskriften Scientific Reports, visar att isbjörnarna på Svalbard faktiskt mår bättre idag än för tjugo år sedan. Trots att den isfria perioden i området har förlängts med över tre månader sedan 1995 är björnarna fetare och friskare nu än vid millennieskiftet.

– Det är överraskande och positivt att det går så bra trots mycket kortare perioder med havsis, säger Jon Aars, isbjörnsforskare vid Norsk Polarinstitutt och huvudförfattare till studien.

Anpassning genom nya jaktmetoder

Så hur har isbjörnarna lyckats behålla sitt goda hälsotillstånd? I andra delar av Arktis, som Hudson Bay i Kanada, svälter isbjörnarna när de tvingas upp på land. Där går de in i ett energisparläge och vilar i väntan på att havsisen ska återkomma.

Men Svalbards björnar tycks ha utvecklat en ny överlevnadsstrategi. Forskningen visar att de i allt högre grad har börjat jaga andra bytesdjur och äter sig mätta på land. De tar bland annat renar, jagar knubbsäl som ofta vilar på land, länsar fågelkolonier på ägg och äter kadaver från valross och strandade valar.

Anders Angerbjörn, professor emeritus i zoologisk ekologi och en av Sveriges främsta experter på arktisk ekologi, välkomnar resultaten och menar att vi ofta är för snabba med att döma ut arters framtid baserat på förenklade modeller.

– Havsisens tillbakagång påverkar isbjörnarna absolut, men på ett sätt som är tvärtemot den generella förväntningen. Man trodde att det skulle bli svårare att fånga mat när isen försvann. Men i själva verket har det kommit nya arter dit, som knubbsäl, säger Anders Angerbjörn.

Kortsiktig framgång med långsiktiga hot

Trots de positiva resultaten betonar forskarna att situationen för Svalbards isbjörnar inte ska tolkas som att klimatförändringen inte utgör något hot mot arten. Tvärtom står den nuvarande ”guldåldern” för just Svalbards isbjörnar i stark kontrast till flera andra regioner i Arktis där isbjörnarna mår betydligt sämre.

En viktig förklaring till att just Svalbards isbjörnar för närvarande mår bra är sannolikt att de fridlystes 1973. Forskarna tror att populationen fortfarande är mindre än vad området klarar av, vilket gör att födan räcker till alla. Detta kan vara en övergående situation som förändras när konkurrensen om resurserna ökar.

Jon Aars varnar för att den positiva trenden sannolikt inte kommer att hålla i sig på längre sikt. När vårperioden med isfångst blir allt kortare, kommer isbjörnarna att få allt svårare att hinna äta upp sig tillräckligt under den kritiska säsongen.

Anders Angerbjörn identifierar ytterligare ett allvarligt hot som närmar sig: späckhuggaren. Dessa skickliga predatorer har tidigare hindrats från att jaga i isbjörnens områden på grund av sin stora ryggfena som gör det omöjligt för dem att röra sig under isen.

– Späckhuggaren har en jättelik ryggfena så den går inte in i isen. Men när isen försvinner blir det fritt fram, säger Angerbjörn.

– Om tio år kanske isbjörnen har fått en så svår konkurrent att sälpopulationerna kraschar.

Svalbards speciella situation

Barents hav runt Svalbard har värmts upp snabbare än någon annan del av Arktis de senaste decennierna, med en temperaturökning på upp till två grader per årtionde i vissa delar. Detta har lett till dramatiska förändringar i ekosystemet.

Isbjörnspopulationen i regionen delas in i två grupper: lokala björnar som stannar vid Svalbard året runt och så kallade pelagiska björnar som vandrar långa sträckor mot iskanten och ryska Frans Josefs land.

De vandrande björnarna möter nya utmaningar, då havsisen numera ligger i snitt 200–300 kilometer längre norrut än för några decennier sedan, vilket tvingar dem att simma långa, energikrävande sträckor.

Vid den senaste populationsuppskattningen 2004 bedömdes hela beståndet i Barents hav bestå av mellan 1 900 och 3 600 individer, varav cirka 250 var lokala Svalbardbjörnar.

Forskarna understryker att resultaten från Svalbard inte nödvändigtvis kan generaliseras till andra delar av Arktis.

– Det är viktigt att förstå att alla områden har olika ekosystem. De samband man hittar på ett ställe berättar inte alltid vad man kan förvänta sig i andra regioner, säger Jon Aars.