Henrik Brandão Jönsson: Kan Kina få Kubakrisen att återuppstå?

Kubas bränslebrist väcker oro för ny säkerhetskris i Karibien

Den akuta oljebristen på Kuba har skapat en allvarlig situation som riskerar att utvecklas till en internationell säkerhetskris. Efter att USA tagit kontroll över Venezuelas oljeexport har leveranserna till Kuba, som tidigare uppgick till cirka 46 500 fat per dag, helt upphört. Dessa leveranser var avgörande för att hålla det kubanska samhällets grundläggande funktioner igång.

Venezuela har länge varit Kubas främsta leverantör av olja, i utbyte mot att Kuba skickat specialistpersonal som livvakter, läkare och lärare. Detta utbytessystem har varit en livlina för den kubanska ekonomin, men kollapsade efter gripandet av Venezuelas president Nicolás Maduro för ungefär en månad sedan.

Mexiko har tidigare fungerat som en alternativ oljekälla för Kuba med leveranser på omkring 17 200 fat per dag. Men efter hot om amerikanska tullar har även denna export minskat kraftigt. Mexikos nyvalda president Claudia Sheinbaum har visserligen lovat att återuppta humanitärt bistånd i form av oljekrediter, men det är osäkert om hon kommer att kunna motstå det ökande trycket från Washington.

Situationen har fått Kina att signalera stöd till den kubanska regimen, vilket skapar oro för att en ny Kubakris kan vara under uppsegling. Under kalla kriget utgjorde Kubas nära band till Sovjetunionen ett direkt säkerhetshot mot USA, något som kulminerade i Kubakrisen 1962 – den händelse som förde världen närmare ett kärnvapenkrig än någonsin tidigare.

Analytiker menar att om Kina börjar förse Havanna med olja skulle det kunna utlösa en kraftig amerikansk reaktion. Donald Trump, som återigen tar plats i Vita huset, skulle sannolikt svara med höga tullar mot kinesiska varor, vilket i sin tur kan få betydande ekonomiska konsekvenser för USA och den globala ekonomin.

Trots den allvarliga situationen är det osäkert om den kubanska regimen verkligen står inför ett fall. Den kubanska enpartistaten har byggts upp under nästan 70 år och är konstruerad för att överleva individuella ledare. Maktstrukturen är djupt förankrad med många generaler och partitoppar som är redo att ta över om den nuvarande ledningen skulle falla.

President Miguel Díaz-Canel, som efterträdde Raúl Castro 2018, står i spetsen för en regim som trots ekonomisk kris och omfattande emigration fortfarande har ett starkt grepp om samhället. Under det senaste året har cirka en tiondel av Kubas befolkning lämnat landet, vilket ytterligare försvagar förutsättningarna för ett folkligt uppror.

De kubaner som är kvar på ön befinner sig i en svår situation. Många är antingen för rädda för regimens repressalier, för utmattade av den ekonomiska krisen eller för lojala mot systemet för att mobilisera ett motstånd. Trots detta har Donald Trump hävdat att ”regimen snart kommer att falla” – ett uttalande som många bedömare anser vara överdrivet optimistiskt.

Risken för en ny konfrontation i Karibien är betydande, särskilt om Kina väljer att utmana USA:s inflytande i regionen. För vanliga kubaner innebär bristen på bränsle ännu svårare levnadsförhållanden med långvariga strömavbrott, transportproblem och minskad tillgång till basförnödenheter.

Den geopolitiska spänningen kring Kuba visar att öns strategiska betydelse i relationen mellan stormakterna fortfarande är högst relevant, även om kontexten har förändrats sedan kalla krigets dagar. Nu handlar det mindre om ideologi och mer om ekonomisk och politisk makt i en multipolariserad värld.