Kubas ekonomiska utmaningar växer medan revolutionens framgångar bleknar

Den kubanska revolutionen från 1959 har länge hyllats internationellt för sina sociala framgångar. När Fidel Castro och hans revolutionärer tog makten inleddes en rad reformer som drastiskt förändrade livsvillkoren för många kubaner. Genom massiva alfabetiseringskampanjer, där hundratusentals ”brigadistas” skickades ut på landsbygden, lyckades regimen praktiskt taget utrota analfabetismen på kort tid.

Utbildningssystemet som byggdes upp gav alla barn tillgång till gratis skolgång, och Kuba utvecklades till det land i världen som utbildade flest läkare per capita. Parallellt skapades ett sjukvårdssystem som erbjöd kostnadsfri vård till hela befolkningen. Under 1960-talet ledde dessa reformer till att Kuba kunde stoltsera med Latinamerikas lägsta spädbarnsdödlighet.

Satsningar på kultur och idrott bidrog till att minska socialt utanförskap och drogproblem bland ungdomar. Än idag utmärker sig Kuba positivt när det gäller låg brottslighet – något som märks genom att man relativt tryggt kan röra sig i Havannas gator efter mörkrets inbrott utan risk för överfall.

Men bakom dessa framgångar döljer sig ett fundamentalt problem som aldrig lösts: finansieringen av välfärdssystemet. Under decennier var det Sovjetunionen som subventionerade den kubanska ekonomin. När Sovjetunionen kollapsade tog Venezuela över rollen som ekonomisk stödpartner. Nu när även Venezuela drabbats av ekonomisk kris står Kuba utan stabil finansiering.

Situationen har blivit så akut att privatpersoner uppmanas stödja den kubanska staten. Nyligen startade Mexikos tidigare president, vänsterpolitikern Andrés Manuel López Obrador, en insamlingskampanj på sociala medier där han uppmanar sina vänner att donera pengar direkt till den kubanska regimen med orden: ”Låt var och en bidra med det de kan.”

En av de mest påfallande ekonomiska misslyckandena är jordbrukssektorn. Trots nästan 70 års försök har kommunistregimen inte lyckats skapa ett fungerande jordbruk. Kuba är inte ens självförsörjande på baslivsmedel. Mjölk måste importeras från Brasilien eftersom ön saknar fungerande mejerier.

Särskilt anmärkningsvärt är beroendet av importerad kyckling. Upp till 80 procent av all kyckling som konsumeras på Kuba kommer från USA. Amerikanska kycklingar från Georgia och Arkansas genererar stora vinster på den kubanska marknaden. Förra året spenderade Kuba omkring tre miljarder kronor på fryst kyckling och kycklingdelar från USA. Ägg importeras från Dominikanska republiken. Detta är en remarkabel utveckling för ett land som före revolutionen hade egen kycklingproduktion.

När dessa ekonomiska misslyckanden påpekas, hänvisar regimens försvarare ofta till det amerikanska handelsembargot som infördes på 1960-talet. Men detta embargo har med tiden försvagats betydligt och innehåller nu så många undantag att det knappast kan beskrivas som ett verkligt handelsförbud. Varje månad importerar Kuba varor från USA till ett värde av nästan en halv miljard kronor. American Airlines flyger tio gånger dagligen mellan Miami och Havanna med varor.

Embargot har istället blivit en bekväm ursäkt för regimens misslyckanden med grundläggande samhällsfunktioner som elförsörjning. Kuba har utmärkta geografiska förutsättningar för förnybara energikällor som sol- och vindkraft. Om regimen hade investerat i till exempel kinesiska solcellsanläggningar på tidigare sockerrörsfält, kunde landet ha uppnått energioberoende och minskat sårbarheten när oljeleveranserna från Venezuela minskade.

De senaste årens ekonomiska misskötsel har även fått allvarliga konsekvenser för sjukvården – ett område som länge varit revolutionens stolthet. Spädbarnsdödligheten i Havanna har mer än fördubblats på senare år och ligger nu på en nivå jämförbar med Irak, betydligt högre än i länder som Albanien. Detta är ett tydligt exempel på hur Kubas sociala framgångar gradvis urholkats av ekonomisk inkompetens.

Den kubanska statens oförmåga att skapa en hållbar ekonomisk modell har därmed underminerat de sociala framgångar som länge definierat revolutionens arv. Trots att den politiska retoriken fortsätter att betona självständighet från USA, visar verkligheten att Kuba är djupt beroende av import – inte minst från samma stormakt som regimen säger sig stå emot.