Henrik Brandão Jönsson: Till alla Kubakramare – drömmen är död

I Kubas ekonomiska skugga: Ett samhälle i kris

Det handlar inte bara om att man måste söka visum när man besöker Kuba. Man kan heller inte vara säker på att de mest grundläggande funktionerna i samhället fungerar. En enkel sak som taxibilar på flygplatsen kan inte tas för given.

För säkerhets skull bokade jag en taxi i förväg under mitt senaste besök. Priset var anmärkningsvärt högt – efter USA:s oljeblockad under Trumps administration kostar en liter bensin nu cirka hundra kronor. Detta är bara ett av många exempel på de ekonomiska konsekvenser som sanktionerna har medfört för den kubanska befolkningen.

Övervakning är fortfarande ett påtagligt inslag i vardagen för både besökare och lokalbefolkning. Under tidigare resor har säkerhetstjänstens agenter inväntat mig i hotellreceptionen och sedan skuggat mig för att kartlägga mina kontakter. Vid ett tillfälle konfronterade jag agenterna genom att helt enkelt hälsa på dem, vilket fick dem att avbryta sin bevakning.

För två veckor sedan reste jag till en av Havannas förorter för att möta en kubansk kvinna som bott 35 år i Stockholm. Jag var extra noga med att kontrollera att ingen följde efter mig, då jag inte ville utsätta henne för potentiella risker. Hon har tillfälligt återvänt till Kuba för att ta hand om sin 91-åriga mamma, en situation som ger henne direkta insikter i landets sjukvårdskris.

”Det finns inga läkare, inga mediciner, ingen hygien. Du skulle se toaletterna på sjukhusen. Avföring på golven. Vad hjälper det oss då att sjukvården är gratis?”, säger Glória, 59, som egentligen heter något annat. Hon berättar att hennes bror, som också bor utomlands, ska avlösa henne i juni så att hon kan återvända till sin familj i Stockholm.

Glorías frustration över situationen är påtaglig. ”Regimen ber oss att stå ut. Det är lätt för dem att säga. Systemet har fungerat bra för makthavarna – de är alla miljonärer, men för oss andra är det ett helvete”, förklarar hon med uppenbar bitterhet.

Under vårt möte bjuder Glória på en sockerkaka som inte fick jäsa färdigt då strömmen gick mitt under bakningen. Strömavbrott är vardagsmat på Kuba och representerar ett av de många infrastrukturella problem som plågar landet. Elnätet är föråldrat och underhålls dåligt, vilket resulterar i ständiga avbrott som påverkar allt från matlagning till sjukvård.

”Till alla Kubakramare säger jag: kom hit och se hur det är att leva här. Det är ingen dröm”, säger Glória bestämt.

Bakom Kubas ekonomiska kris ligger en komplex väv av faktorer. De långvariga amerikanska sanktionerna har försvårat import av nödvändiga varor och hindrat ekonomisk utveckling. Samtidigt har den kubanska regimens centralstyrda ekonomi och bristande reformer bidragit till stagnation. Pandemin slog hårt mot landets viktigaste inkomstkälla – turismen – vilket förvärrade redan existerande problem.

Situationen inom sjukvården, en gång ansedd som ett av revolutionens främsta framsteg, har försämrats markant. Bristen på läkemedel och medicinsk utrustning är akut. Många kubanska läkare har lämnat landet för att arbeta utomlands, antingen genom statligt sponsrade uppdrag som genererar valutainkomster till regimen, eller genom egen migration på jakt efter bättre levnadsvillkor.

Den kubanska befolkningen ställs inför allt svårare utmaningar för att klara vardagen. Tillgång till grundläggande förnödenheter som mat, hygienartiklar och medicin är begränsad och köerna utanför butikerna är långa. När varorna väl finns tillgängliga är priserna ofta oöverkomliga för många kubanare med statliga löner.

Detta har drivit fram en växande svart marknad där varor säljs till högre priser och i utländsk valuta, vilket skapar ytterligare socioekonomiska klyftor i samhället. De kubaner som har släktingar utomlands och kan få remitteringar har betydligt bättre förutsättningar än andra.

Regimens svar på den ekonomiska krisen har främst bestått av uppmaningar till tålamod och fortsatt lojalitet mot revolutionen, samtidigt som kritiker hävdar att eliten lever i välstånd medan majoriteten av befolkningen kämpar för sin överlevnad. Uteblivna ekonomiska reformer och politisk ovilja att släppa på kontrollen över ekonomin har enligt många analytiker förvärrat situationen ytterligare.

För Glória och många andra kubaner återstår endast två alternativ: att lämna landet eller att uthärda en vardag präglad av brister, osäkerhet och frustration.