”Ibland får vi in soldater utan ögon, utan överkäke eller helt och hållet utan ansikte”

En kamp för livet – ansiktsskadade soldater i Ukraina

Någon hade troligen glömt att stänga av telefonen. Det är ofta så det går till när ryska armén lyckas spåra ukrainska militärer. För överstelöjtnant Bohdan Pokatylov, 31, blev en sådan miss nästan fatal när en Iskanderrobot slog ner bredvid byggnaden där han befann sig.

”Grabben som satt bredvid mig klarade sig inte. Killarna framför mig och litet längre bort dog också. Fyra döda. Jag bara råkade sitta på rätt ställe,” berättar Pokatylov.

Han förlorade ett öga och halva ansiktet men lyckades trots detta ta sig ut ur ruinerna, nästan blind av rök och skador. ”Kroppen var så full av adrenalin att jag klarade det på något sätt. Jag visste att jag måste bort, för ryssarna skjuter alltid flera gånger på samma mål. Först med granater eller robotar för att förstöra byggnaden. Sedan skickar de klusterbomber.”

Klusterbomber, som är förbjudna enligt internationella avtal, innehåller splitter avsedda för att åstadkomma maximal personskada. Konsekvenserna börjar bli alltmer synliga i det ukrainska samhället – soldater förlorar inte bara armar och ben utan även sina ansikten.

Fenomenet är inte nytt historiskt sett. I Frankrike efter första världskriget kallades soldater med ansiktsskador för ”les gueules cassées” (de trasiga ansiktena), ett uttryck myntat av överste Yves Picot som själv förlorade ett öga i Somme.

I dagens Ukraina är krigsveteraner respekterade, men synen på funktionsnedsättningar bär fortfarande spår av sovjettiden. För många veteraner med ansiktsskador är skamkänslan påtaglig.

”Det finns krigsveteraner som undviker att se sig i spegeln och som inte ens vill gå till affären. De skäms för hur de ser ut. När vi opererar dem hjälper vi dem att bli en del av samhället igen,” förklarar Oleksandr Vasilev, 29, oral- och käkkirurg vid Kiev regionala sjukhus, där landets främsta expertis inom ansiktskirurgi finns samlad.

Under DN:s besök opereras soldaten Maksim, 44, vars kind skadades i en granatattack. Efter en nödtorftig operation växte den ihop snett, vilket gjorde det svårt för honom att tala och äta. ”När han drack rann vätskan ut ur munnen. Vi lyfte upp kinden och rätade till den. När det har läkt ska vi fortsätta med att rekonstruera Maksims tänder,” säger oral- och käkkirurgen Tetiana Pavlytjuk, 31.

Skadorna uppstår främst vid granat- och robotattacker när splitter flyger omkring. ”Ibland får de bara en käkskada. Ibland kommer de in utan ögon, utan överkäke eller helt och hållet utan ansikte,” beskriver Vasilev.

För Bohdan Pokatylov satte träflisor från den förstörda byggnaden sig i hela vänstra delen av hans ansikte. ”På sjukhuset satt en sjuksyster och plockade ut flisorna med pincett, en i sänder,” minns han. Hans käkbihåla blockerades och övre käken bröts, men kirurgerna lyckades reparera skadorna och återställa ett normalt bett.

Pokatylov, som är yrkesofficer sedan 2011 och tjänstgjort vid fronten i sammanlagt åtta år, har nu beslutat att lämna armén efter sin frus ultimatum: ”När jag sade till henne att jag lämnar armén sade hon: Bra. För annars hade jag begärt skilsmässa.”

Sedan krigets början har tillströmningen av patienter till regionala sjukhuset i Kiev ökat markant. Ukraina har utvecklat spetskompetens inom ansiktskirurgi, och läkarna från sjukhuset har föreläst både vid Harvard och europeiska universitet.

”Vi deltar aktivt i internationella konferenser. Bara kriget tar slut reser vi gärna utomlands och jobbar inom andra konflikter för att dela med oss av vår kunskap,” säger chefskirurgen Andrij Koptjak.

Kirurgerna arbetar under hård press, ofta veckor i sträck. ”Under krigets första tre år hade vi inga lediga dagar alls. Nu försöker jag vara ledig en dag i veckan. Det går visserligen inte alltid,” säger Tetiana Pavlytjuk.

Sjukhuset drabbas ibland av strömavbrott när Ryssland bombar kraftverk, men myndigheterna prioriterar att sjukhusen får elektricitet. Ändå händer det att operationer måste genomföras med hjälp av generatorer.

En annan patient, Serhij Poljucha, 41, hamnade i ett bakhåll vid Tjasyv Jar i augusti 2024 och blev skjuten i käken. ”Vi skulle anfalla fiendepositioner, vår uppgift var att ge eldunderstöd. När vi avancerade hamnade vi rakt i ett bakhåll. En dog på fläcken, en lyckades rymma och jag blev sårad,” berättar han.

Trots allvarliga skador behöll Poljucha medvetandet. ”Jag kände efter med fingrarna vid halsen. Ingen fontän. Då förstod jag att halspulsådern inte var avskuren.” Han lyckades ta sig tillbaka till egna linjer och väntar nu på sin andra operation. Till skillnad från Pokatylov planerar han att återvända till armén: ”Det civila livet funkar inte längre. Jag har lärt mig av med det.”

För Bohdan Pokatylov handlar framtiden om att anpassa sig till sitt nya liv. Han ska ansöka om krigsinvalidpension men är redo att möta byråkratiska utmaningar. ”Jag måste jobba i vilket fall som helst. Med krigsinvalidpensionen kan man tanka bilen en gång i månaden,” säger han.

Enligt officiella uppgifter är cirka 130 000 personer i Ukraina klassade som krigsinvalider, men det verkliga antalet personer med permanenta krigsskador beräknas vara runt 300 000. Det ökade användandet av drönare har bidragit till allt fler splitterskador, och behoven av specialiserad vård fortsätter att växa.