”Jag hann inte ens packa våra pass – vi bara tog barnen och sprang”

I det som en gång var en symbol för nationell stolthet och fridfull fritid, står nu ett provisoriskt flyktingläger. Beiruts nationalarena, som tidigare fylldes av sportentusiaster och evenemangspublik, har förvandlats till ett tillfälligt hem för tusentals människor på flykt undan konflikten.

Längs den vackra strandpromenaden vid Medelhavets kust, där turister och lokala invånare brukade promenera och njuta av havsbrisen, trängs nu provisoriska tält. Platsen som tidigare representerade avkoppling och glädje har på bara tre veckor blivit en symbol för Libanons humanitära kris.

Statistiken är alarmerande – över en miljon libaneser har tvingats lämna sina hem sedan konflikten eskalerade för mindre än en månad sedan. Det motsvarar nästan en femtedel av landets befolkning och representerar en av de snabbaste massfördrivningarna i modern tid i regionen.

– Jag hann inte ens packa våra pass, vi bara tog barnen och sprang, berättar Sahar, 37, medan hon försöker skapa någon form av normalitet i det tält som nu är familjens hem.

Sahar tillhör de tusentals som flydde från södra Beirut och gränsområdena mot Israel när bombningarna intensifierades. Hennes historia är långt ifrån unik. Familjer som hennes fick ofta bara minuter på sig att lämna sina hem, utan möjlighet att ta med sig ägodelar eller viktiga dokument.

I det improviserade lägret kämpar myndigheter och hjälporganisationer med att tillhandahålla det mest grundläggande – rent vatten, toaletter, mat och mediciner. Men resurserna är knappa och behovet ökar för varje dag.

– Det är en logistisk mardröm, förklarar Mahmoud Khalil, samordnare för en lokal hjälporganisation. Vi ser familjer som har förlorat allt. Många har traumatiska upplevelser från tidigare konflikter, och nu händer det igen.

Libanons redan ansträngda ekonomi, som befunnit sig i kris sedan 2019, saknar resurser att hantera denna plötsliga humanitära katastrof. Landet har ännu inte återhämtat sig från Beirutexplosionen 2020, den ekonomiska kollapsen, eller effekterna av den syriska flyktingkrisen som tillfört landet nästan 1,5 miljoner syriska flyktingar under det senaste decenniet.

Internationella hjälporganisationer har mobiliserat sig, men många beskriver situationen som överväldigande. FN:s flyktingorgan UNHCR har utfärdat en global vädjan om nödhjälp, men finansieringen är otillräcklig i förhållande till behoven.

På nationalarenan har lokala volontärer organiserat ett improviserat distributionssystem för att dela ut förnödenheter. Skolundervisning sker under bar himmel för att ge barnen någon form av rutiner i kaoset. Men sömnbristen är påtaglig hos de flesta.

– Ingen kan sova ordentligt här, säger Fatima, en 42-årig mor till tre barn. Nätterna är det värsta. Vi hör explosioner, barnen vaknar skrikande, och tälten ger inget skydd mot oktobernätternas kyla.

Hälsovårdsexperter varnar för risken för sjukdomsutbrott i de överbefolkade lägren. Brist på ordentlig sanitet kombinerat med trånga levnadsförhållanden skapar idealiska förhållanden för smittspridning. Redan har flera fall av mag-tarmsjukdomar och hudinfektioner rapporterats.

För den libanesiska regeringen är situationen särskilt komplicerad då landet saknar en fungerande president och har ett parlament som är djupt splittrat. Den dagliga hanteringen av krisen faller på lokala myndigheter och militären, som kämpar med otillräckliga resurser.

Mahmoud Nasrallah, en pensionerad lärare som nu bor i ett tält med sin fru och dotter, sammanfattar mångas känslor:

– Libanon har genomlidit krig tidigare, men det här känns annorlunda. Osäkerheten är det värsta. Vi vet inte om vi har ett hem att återvända till. Vi vet inte om detta är tillfälligt eller om det här är vårt liv nu.

Medan det internationella samfundet fortsätter att arbeta för en diplomatisk lösning, växer den humanitära krisen för varje dag. Beiruts nationalarena och strandpromenad – en gång symboler för landets skönhet och återhämtning efter tidigare konflikter – står nu som vittnesmål om ett land som återigen befinner sig i djup kris.

För människor som Sahar handlar varje dag om överlevnad och om att skapa någon form av normalitet för sina barn i en situation där ingenting är normalt.

– Det enda jag önskar är att mina barn ska få sova en hel natt utan att vakna av explosioner, säger hon. Är det verkligen för mycket begärt?