Kriget förvandlar Jerusalem till en delad stad under helgfirandet

Jerusalem står nu öde i vad som normalt skulle vara en av stadens mest levande perioder. Under en tid då kristna, muslimer och judar firar sina respektive högtider har stora delar av den gamla staden stängts av med militär närvaro och strikta begränsningar.

”Stopp. Gamla stan är stängd,” meddelar en ung israelisk soldat bestämt vid Damaskusporten, den traditionella ingången till den muslimska delen av gamla Jerusalem. Den normalt livliga stadsdelen, ett UNESCO-världsarv och en av världens mest betydelsefulla religiösa platser, har förvandlats till en avgränsad zon där endast boende får passera.

När vi förklarar att vi är journalister som vill dokumentera krigets påverkan på stadsbilden är svaret tydligt: ”Det spelar ingen roll om du är journalist, som du kanske har hört så är det krig,” säger en kvinnlig soldat vid samma kontrollpunkt.

Gamla staden i Jerusalem är inte bara ett turistmål utan också hem för tusentals människor med bostäder, affärer, skolor och arbetsplatser. Den israeliska ockupationen av östra Jerusalem, där gamla staden ligger, har pågått sedan sexdagarskriget 1967, men denna typ av totala avspärrning är ovanlig.

Vid nästa ingång, Herodes port, möts vi av samma besked: ”Ingen får komma in här. Det är stängt,” förklarar en soldat. ”Ja. Det är stängt. Helt stängt,” blir svaret på frågan om samma restriktioner gäller vid samtliga ingångar.

Men stadens delning är inte total. Vid den så kallade ”Nya porten”, som leder in till de kristna kvarteren, står ingen vakt denna dag. Innanför möts vi av en spöklik atmosfär med stängda kaféer och vinbarer. Julpynt hänger kvar i skyltfönstren hos ”The ho ho ho land”, men butiken är stängd liksom de flesta andra verksamheter.

”Livsmedelsbutiker får hålla öppet och jag säljer en del livsmedel,” förklarar ägaren till en av de få öppna butikerna, en vinhandel, men han vill inte bli fotograferad.

Kontrasten blir påtaglig när vi närmar oss Jaffaporten och de judiska delarna av gamla staden. Här ökar aktiviteten märkbart. Vid porten står en man helt klädd i vitt, med gitarr och högtalarsystem. ”Ha så kul i Israel!” ropar han på engelska. Han presenterar sig som Benzion Eliyahu och fortsätter: ”Var är ni ifrån? Sverige, aha! Ni är bra folk. Ni hjälpte oss under Förintelsen.”

Medan vi står där hörs plötsligt dova smällar från Israels luftvärn som skjuter ned inkommande missiler någonstans i fjärran. Ljudet får fåglarna att fly, men Benzion spelar oberört vidare. En judisk man med traditionella korkskruvslockar passerar förbi, in i gamla staden.

På den judiska sidan håller flera kaféer öppet och mindre turistgrupper rör sig genom området. Denna asymmetriska verklighet återspeglar krigets påverkan på stadslivet, även i en stad som på grund av sin religiösa betydelse oftast förskonas från direkta attacker. Få skulle våga rikta missiler mot platser som är heliga för både judar, kristna och muslimer.

I hela Israel råder undantagstillstånd med stängda skolor och arbetsplatser. Israels försvarsmakt (IDF) har utfärdat förbud mot folksamlingar, med undantag för samhällsviktig verksamhet. Men i Jerusalem blir de säkerhetspolitiska spänningarna extra tydliga genom den fysiska uppdelningen av stadsrummet.

När vi återvänder till Damaskusporten är den fortfarande stängd. Den gamla stadens hjärta, som under normala omständigheter skulle myllra av liv och rörelse från tre religioner som firar sina högtider, förblir delad av konflikten – en påminnelse om hur kriget fortsätter att forma vardagslivet även på platser där vapnen inte direkt hörs.