Jörn Spolander: Vad innebär forskarnas bråk om hur mycket plast vi har i kroppen?

Plasthaltsmätningar i människokroppen omstridda bland forskare

En intensiv debatt pågår i forskarvärlden kring metoderna för att mäta förekomsten av plastpartiklar i människokroppen. The Guardian har nyligen publicerat en omfattande genomgång där forskare riktar kritik mot en uppmärksammad hjärnstudie som tidigare rapporterats i svensk media.

Studien, som publicerades i den välrenommerade tidskriften Nature Medicine, var den första systematiska undersökningen av plastförekomst i människohjärnor. Resultaten visade att hjärnvävnad från avlidna personer innehöll högre halter av nanoplast – de minsta kända plastpartiklarna – än exempelvis njurar och lever.

Problemet ligger i själva mätmetodiken. Den använda analystekniken gör det svårt att skilja mellan fettvävnad och partiklar av polyetenplast. Metoden innebär att forskarna först tvättar bort vävnad, sedan filtrerar och förbränner resterna för att analysera rökgaserna. Om fettvävnad kvarstår blir det omöjligt att avgöra vilka gaser som härrör från fett och vilka som kommer från eventuell plast.

Detta metodproblem är välkänt och forskarna bakom studien diskuterar det själva i sin publikation. De nämner även faktorer som kan ha lett till en underskattning av plastmängden. Men den italienske forskaren Fazel Monikh, som specialiserat sig på analys av nanomaterial i biologisk vävnad, menar att studien har allvarliga brister i sin utformning.

Tillsammans med flera kollegor har Monikh publicerat en kritisk kommentar i Nature Medicine där de underkänner hela studieupplägget. De påpekar bland annat risken för kontaminering från externa källor, vilket gör resultaten otillförlitliga. Liknande kritik har framförts mot andra studier av plast i människovävnad.

”De flesta forskare är överens om att vi har plast i kroppen, men frågan om hur mycket kvarstår”, förklarar en källa inom området. Kritiken innebär inte att plastföroreningar och nanoplast inte utgör ett problem, utan snarare att kunskapsnivån ännu är otillräcklig.

Att nya studier granskas kritiskt är en naturlig del av den vetenskapliga processen och nödvändigt för metodutveckling och bättre forskningsfrågor. Samtidigt betonar Monikh i ett mejl att många kemikalier inom plastindustrin bevisligen är hälsovådliga, och att nedbrytningen av plastavfall till mikro- och nanoplast exponerar oss för dessa partiklar i allt större utsträckning.

Inom djurforskningen finns redan robust evidens för hur plastpartiklar tas upp av olika vävnader. Här kan forskare använda metoder som inte är etiskt försvarbara på människor, exempelvis genom att ge djur märkta nanoplastpartiklar för att följa deras väg genom kroppen. Sådana studier visar förekomst av plast i de flesta organ, inklusive hjärnan.

Dessutom ökar plastföroreningarna i miljön i alarmerande takt. En av Monikhs medförfattare till den kritiska kommentaren visade nyligen i en studie publicerad i Nature att världshaven troligen innehåller lika mycket nanoplast som allt det synliga plastskräp och all mikroplast som redan identifierats.

Den svenske forskaren Tommy Cedervall, en pionjär inom forskningen kring hur nanoplast ansamlas i fiskhjärnor, varnar för att vetenskapliga diskussioner lätt kan missförstås när de tas ur sitt sammanhang.

”Frånvaro av bevis tolkas ofta felaktigt som bevis för att något är ofarligt, vilket är ett logiskt felslut. Okunskap är bara okunskap. Men i detta fall har vi tillräcklig kunskap för att åtminstone begränsa vår exponering för plast så mycket som möjligt – särskilt med tanke på kommande generationer, som kommer att utsättas för betydligt mer plast än vi gjort,” kommenterar Cedervall.

Debatten illustrerar den vetenskapliga metodikens utmaningar när det gäller att kartlägga komplexa miljö- och hälsoproblem, samtidigt som behovet av fortsatt forskning kring plastens påverkan på människokroppen blir allt mer uppenbart.