Karin Eriksson: Kanske har ingen enat Norden som Trump – ofrivilligt

I Trumps skugga växer nordiskt samarbete trots olika strategier

Under söndagen besökte Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen sin norska kollega Espen Barth Eide i Oslo. Denna vecka fortsätter han resan till Stockholm via London. Syftet är enligt Løkke Rasmussen själv att umgås med nära vänner och allierade.

”Jag kommer att använda mina möten för att tacka för det stora stöd som kungariket har fått i en svår tid”, förklarade han i ett pressmeddelande.

De slitningar som tidigare fanns mellan de nordiska länderna under flyktingkrisen och coronapandemin tycks nu vara ett minne blott. I stället har en ny gemensam utmaning svetsat samman grannländerna – Donald Trumps återkomst till Vita huset.

Trots att de nordiska länderna initialt valde olika tillvägagångssätt i sina relationer med Trump-administrationen har de nu intagit en enad front i den pågående ”Grönlandskrisen”. Finland, Sverige och Norge har aktivt bistått Danmark med militär förstärkning på Grönland efter amerikanska påtryckningar.

När Trump hotade med strafftullar mot Danmark formulerade de nordiska ledarna snarlika svar. Norges statsminister Jonas Gahr Støre kallade hoten ”oacceptabla och utan plats bland allierade”. Sveriges statsminister Ulf Kristersson var lika tydlig: ”Vi låter oss inte utpressas”. Finlands president Alexander Stubb markerade att ”Finland utgår från att frågor mellan allierade ska lösas genom diskussion och gemensamma spelregler, inte genom påtryckningar”.

Även om de nordiska ländernas gemensamma vikt inte kan jämföras med EU som helhet, bör deras betydelse för USA inte underskattas. Den historiska utvandringen från Norden till USA under 1800- och 1900-talen har skapat starka kulturella band, särskilt i Mellanvästern där svenska, danska och norska traditioner fortfarande lever vidare.

Detta syntes tydligt när Sverige och Finland sökte medlemskap i Nato och fick överväldigande stöd i den amerikanska senaten. Även Trumps senaste Grönlandshot har mött skarp kritik från ledamöter i hans eget republikanska parti.

Paradoxalt nog har Trump, trots sin kritik mot vissa aspekter av nordisk politik, visat en fascination för regionens folk. Hans egen familj utgav sig länge för att ha svenska rötter i stället för tyska. Så sent som för en månad sedan uttryckte han i ett tal i Pennsylvania en önskan om fler invandrare från nordiska länder.

”Vi hade ett möte. Jag säger: Hur kommer det sig att vi bara tar folk från skitländer? Varför kan vi inte ha några från Norge, Sverige – bara några få – låt oss ha några få. Från Danmark – skulle ni kunna skicka lite folk? Snälla, skicka lite trevliga människor”, berättade Trump för sina anhängare, när han citerade sina egna uttalanden från 2018.

Det verkar som om Trumps återkomst till makten, om än ofrivilligt, har bidragit till att ena de nordiska länderna. Men utmaningarna växer. Grönlandskrisen kan vara början på en större maktkamp om Arktis. På norska Svalbard ökar oron över amerikansk expansionism, och på Island pågår en namninsamling mot USA:s tillträdande ambassadör Billy Long, som skämtat om att Island kan bli USA:s 52:a delstat efter Grönland.

De nordiska länderna står nu inför ett stort test av sin förmåga att hantera amerikanska påtryckningar och samtidigt upprätthålla sina säkerhetspolitiska band till supermakten. Den nya nordiska enheten kommer sannolikt att sättas på hårda prov under kommande år, när Trumps administration fortsätter att utmana etablerade internationella spelregler.

Strategierna som de nordiska länderna valt – från Finlands direkta dialog via golfbanan till Sveriges mer lågmälda hållning – visar på en pragmatisk anpassningsförmåga. Men den gemensamma linjen i Grönlandsfrågan signalerar också att det finns gränser för hur långt USA kan gå i sina krav mot även mindre allierade.