Epsteinskandalen skakar Norge: Diplomatisk elit och kungahus i blåsväder

En våg av avslöjanden kring kopplingar till sexbrottslingen Jeffrey Epstein har skapat en allvarlig politisk och diplomatisk kris i Norge. Norska medier beskriver situationen med ord som ”snöskred” för att fånga känslan av hur allt rasar samman i en nation som länge sett sig själv som en humanitär stormakt.

I centrum för skandalen står flera av Norges mest framstående personer. Kronprinsessan Mette-Marits mejlkorrespondens med Epstein har väckt stor uppmärksamhet i både svenska och internationella medier, men skandalen omfattar även några av Nordens mest inflytelserika diplomater.

Thorbjørn Jagland, tidigare statsminister och ordförande för norska Nobelkommittén när Barack Obama tilldelades fredspriset, står nu i fokus för en korruptionsutredning. Europarådet, där Jagland var generalsekreterare under flera år, meddelade på onsdagen att man häver hans åtalsimmunitet för att möjliggöra den norska ekobrottsmyndighetens arbete.

En annan central figur i skandalen är diplomaten Terje Rød-Larsen, känd som en av arkitekterna bakom Osloavtalet mellan israeler och palestinier från tidigt 1990-tal. Hans hustru Mona Juul, som nyligen tvingats lämna sin post som ambassadör för Jordanien och Irak, är också indragen i härvan. Även Børge Brende från Høyre, tidigare utrikesminister och numera chef för Världsekonomiskt forum, hade täta kontakter med Epstein.

Norge har under lång tid positionerat sig som en humanitär stormakt på den internationella arenan. Utrikesdepartementet har varit en vanlig etapp på vägen mot landets högsta politiska positioner, vilket gör skandalen särskilt känslig för både Arbeiderpartiet och Høyre – de två partier som växelvis styrt den norska utrikespolitiken i modern tid.

För statsminister Jonas Gahr Støre från Arbeiderpartiet, som var utrikesminister 2005-2012, innebär avslöjandena en svår politisk belastning. Även Høyres tillträdande partiledare Ine Eriksen Søreide, som var utrikesminister 2017-2021, dras in i turbulensen. Hon ska utses till Erna Solbergs efterträdare denna vecka och får inleda sitt ledarskap med att besvara frågor om landets kopplingar till världens mest ökända sexförbrytare.

Redan 2019 fick Søreide information om att Terje Rød-Larsen rekryterade flera unga östeuropeiska kvinnor med oklara meriter till tankesmedjan IPI (International Peace Institute) i New York. Hon betonar nu att norska UD vidarebefordrade tipset till amerikanska FBI.

Problemet för den blivande Høyreledaren är hennes nära kopplingar till diplomatparet Rød-Larsen och Juul. Hon är särskilt god vän med Mona Juul, som utreds för grov korruption. Anklagelserna grundar sig bland annat i Epsteins testamente, där han öronmärkte tio miljoner dollar till Rød-Larsens och Juuls barn.

Norge beskrivs ofta som ett litet land där alla med inflytande känner varandra, vilket illustreras av att Søreide firade sin 40-årsfest i diplomatparets våning i Oslos fashionabla Frogner-distrikt – en lägenhet som också dragits in i skandalen eftersom Epstein senare hjälpte till att förhandla ned priset på bostaden.

Detta har lett till att Søreides namn förekommer i debatten om en ”ukultur” inom norska UD – en kultur där eliten nonchalerar varningssignaler. Både Rød-Larsen och Jagland har länge anklagats för samröre med Epstein, och de nya dokumenten bekräftar att kontakterna var omfattande.

Den norska ekobrottsmyndigheten undersöker nu korruptionsanklagelserna kopplade till utrikesdepartementet, medan säkerhetstjänsten granskar hanteringen av kungahuset. Parallellt förbereder ledamöterna i Norges motsvarighet till konstitutionsutskottet en oberoende Epsteinutredning, liknande vad som i Sverige skulle kallas för en kommission.

För de mindre partierna i norsk politik – från Fremskrittspartiet till Miljøpartiet De Grønne – erbjuder skandalen ett politiskt verktyg att utmana etablissemanget. De kan nu pressa Støre och Eriksen Søreide om vad de kände till och varför Norge fortsatte att stötta tankesmedjan IPI trots varningssignaler, samt varför Mona Juul fick nya uppdrag som ambassadör.

I förlängningen hotar skandalen att urholka förtroendet för den norska makteliten och kan leda till en omprövning av landets utrikespolitiska prioriteringar – ett faktum som gynnar högerpopulistiska krafter som beskriver Europa som en civilisation på fallrepet. Den norska självbilden går knappast oskadd ur denna omfattande förtroendekris.