Karl Dalén: Inte konstigt att USA:s allierade säger nej

I USA:s utrikespolitiska dilemma syns tidlösa lärdomar

En gammal sanning som ofta lärs ut till barn är enkel: som man bäddar får man ligga. I en populär barnbok lär sig dinosaurien Sigge att hans dåliga behandling av vänner till slut slår tillbaka mot honom själv. Denna tidlösa visdom tycks nu även gälla för USA:s president Donald Trump, som uttryckt förvåning över att landets allierade inte skyndar till undsättning i konflikten kring Hormuzsundet.

Trump har under sin tid som president odlat en förhandlingsstrategi byggd på hot och påtryckningar. Han har hotat allierade med höga tullar för att framtvinga handelsavtal, varnat om ett möjligt amerikanskt Nato-utträde för att pressa medlemsländer att öka sina försvarsbudgetar, och till och med försökt förhandla till sig Grönland – något som fick Danmark att skicka soldater till ön, enligt danska medier med skarp ammunition.

Trots dessa metoder uttryckte Trump nyligen besvikelse över att länder som Storbritannien, Japan, Tyskland, Kanada, Italien, Sydkorea och Sverige inte skickar krigsfartyg för att hjälpa till att öppna Hormuzsundet.

”Det är en stor besvikelse,” sade Trump i måndags. ”Vi har 45 000 soldater i Japan, 45 000 i Sydkorea och 50 000 i Tyskland. Vi försvarar alla de här länderna och så frågar jag dem ’har ni några minröjare?’ Och de svarar ’är det möjligt för oss att inte bli inblandade?'”

Flera europeiska ledare har varit tydliga med sin tveksamhet. EU:s utrikeschef Kaja Kallas konstaterade rakt på sak: ”Ingen vill frivilligt gå in i det här kriget.” Tysklands försvarsminister Boris Pistorius var ännu tydligare: ”Det här är inte vårt krig, vi startade det inte.”

Bakom denna ovilja finns flera tungt vägande skäl. USA tycks inte ha konsulterat sina allierade innan konflikten eskalerade. Målsättningen med den militära insatsen är oklar, och det verkar saknas en tydlig strategi för hur konflikten ska avslutas. Dessutom har Nato inte aktiverat artikel 5 om kollektivt försvar, vilket gör att medlemsländerna inte är formellt förpliktade att bistå. Särskilt anmärkningsvärt är att den amerikanska flottan själv har undvikit att passera genom det omstridda sundet.

I kretsar kring Trumps MAGA-rörelse tolkas situationen annorlunda. Där menar man att presidentens förfrågan om hjälp egentligen är en medveten fälla, designad för att ge USA en anledning att lämna Nato. Trump har tidigare tydligt uttryckt: ”Det blir intressant att se vilka Natoländer som inte hjälper oss med denna lilla förfrågan.”

Trump har vid flera tillfällen ifrågasatt Natos värde för USA och beskrivit alliansen som en dålig affär för landet. Hans skepticism har varit så uttalad att kongressen år 2023 antog lagstiftning som kräver två tredjedelars majoritet i senaten eller representanthuset för att godkänna ett amerikanskt utträde ur försvarsalliansen.

Försvarsbudgeten för 2026 innehåller dessutom stipulationer som förhindrar att antalet amerikanska trupper i Europa understiger 76 000. Men presidenten har tidigare trotsat kongressen i viktiga frågor och skulle teoretiskt kunna göra det igen, för att sedan låta domstolarna avgöra frågan.

Ett sådant agerande skulle dock skapa en djup splittring inom det republikanska partiet, där många ledamöter är starka Nato-förespråkare – något som skulle kunna bli problematiskt inför höstens viktiga mellanårsval.

Medan sprickan mellan USA och Europa vidgas finns en aktör som sannolikt ser utvecklingen med tillfredsställelse. I Kreml noterar Vladimir Putin hur stigande oljepriser och borttagna sanktioner stärker Rysslands krigskassa. Samtidigt ser han ett Ukraina som riskerar att drabbas av bristen på luftvärnsrobotar och ett Nato som försvagas och kan komma att splittras.

För att återkoppla till berättelsen om dinosaurien Sigge: historien slutar med att Sigge söker upp sina försvunna vänner och finner dem tillfångatagna av den ondskefulla dinosaurien Rex. Sigge använder då sitt kraftfulla vrål – tidigare ett verktyg för att skrämma vännerna – till att skrämma bort Rex och rädda sina kompisar, vilket återställer vänskapen.

Kanske skulle USA:s allierade bli mer benägna att bistå i konflikten med Iran om USA först demonstrerade sitt ledarskap genom att hjälpa till att driva bort Ryssland från Ukraina – en gemensam utmaning som skulle kunna återställa förtroendet inom alliansen.