Pakistans roll i vapenvilan mellan USA och Iran

Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif har oväntat blivit en central aktör i den senaste tidens spänningar mellan USA, Iran och Israel. Trots att Pakistan är ett relativt fattigt land utan direkt koppling till konflikten, har premiärministern kunnat spela en avgörande roll i förhandlingarna som ledde till den tillfälliga vapenvilan.

Sharif har en särskild relation till USA:s president Donald Trump. Han har tidigare nominerat Trump till Nobels fredspris och enligt presidenten själv påstått att Trump räddat 30-50 miljoner människoliv genom sin medling mellan Indien och Pakistan förra året – ett påstående som dock inte bekräftats av Indien.

Flera faktorer gör Pakistan till en intressant medlare i konflikten. Landet delar en lång gräns med Iran, har goda relationer med Kina och flera stater i Gulfregionen, samt har egna intressen i att undvika en upptrappning av konflikten i regionen.

Enligt Trump var det efter påtryckningar från Sharif och Pakistans arméchef Asim Munir som han beslutade att gå med på vapenvilan. Avtalet innebär att attackerna upphör under förutsättning att Iran tillåter fartyg passera genom det strategiskt viktiga Hormuzsundet. Efter intensiva samtal med Pakistan, och med stöd från Kina, accepterade även Iran vapenvilan, enligt källor till The New York Times.

Kinas inblandning är betydelsefull, då landet är en av Irans få allierade och dessutom beroende av oljetransporter genom Hormuzsundet för sin energiförsörjning.

Trump och hans anhängare kommer sannolikt att hävda att vapenvilan uppnåddes tack vare presidentens hårda linje mot Iran. Under konfliktens mest intensiva fas publicerade Trump flera kontroversiella inlägg på sitt sociala nätverk Truth Social, med uttalanden som ”öppna det jävla sundet, era galna jävlar” och hot om att ”en hel civilisation kommer att dö i natt.”

Denna taktik påminner om den så kallade ”madman theory” som användes av president Richard Nixon under Vietnamkriget – en strategi där man försöker framstå som oförutsägbar och potentiellt kapabel till extrema handlingar för att tvinga motståndaren till förhandlingsbordet. Huruvida denna taktik faktiskt bidrog till vapenvilan som uppnåddes 90 minuter innan Trumps deadline är oklart.

Överenskommelsen är dock långt ifrån en permanent lösning. USA förlitar sig på en 15-punktsplan i de kommande fredssamtalen, medan Iran har presenterat en egen 10-punktsplan. Planerna skiljer sig markant åt. Enligt medieuppgifter innehåller Irans krav att samtliga sanktioner mot landet ska hävas och att regimen ska få rätt att ta ut tullar på alla fartyg som passerar genom Hormuzsundet – krav som USA sannolikt kommer att ha svårt att acceptera.

Det råder även viss osäkerhet kring hur enat Iran är i frågan. Efter att vapenvilan hade tillkännagivits fortsatte attackerna mot Israel och flera gulfländer, vilket kan tyda på att landet har en decentraliserad militär struktur där information tar tid att sprida. Det har även förekommit motstridiga uttalanden från Irans utrikesminister Abbas Araqchi och landets säkerhetsråd, där den senare kallade uppgörelsen för en total seger för Iran medan utrikesministern uttryckte sig mer diplomatiskt.

Militärt sett har konflikten varit en framgång för USA. Iran har förlorat stora delar av sitt lager med drönare och robotar, samt betydande delar av sin flotta och sitt flygvapen. Flera högt uppsatta ledare, inklusive landets högsta ledare, har dödats. Detta har USA åstadkommit med relativt få egna förluster.

Samtidigt har kriget tagit hårt på den amerikanska militära kapaciteten. USA har använt stora mängder av sitt luftvärn, hämtat utrustning från förråd över hela världen, och deras hangarfartyg kommer att behöva lång tid för underhåll innan de kan återgå till tjänst.

Trots de militära förlusterna står Irans regim fortfarande kvar, nu med den tidigare ayatollans son, Mojtaba Khamenei, som representant. Landet har fortfarande sitt anrikade uran och möjlighet att fortsätta utveckla massförstörelsevapen. Kanske viktigast av allt är att Iran har insett styrkan i att kontrollera Hormuzsundet – en insikt som kan visa sig vara mer värdefull än något kärnvapen.