Ledare: Den fjäskande Mark Rutte gör oss till Trumps slagpåse

I spänningsfältet mellan USA och Iran har en ny militär konflikt blossat upp, med konsekvenser som sträcker sig långt bortom Mellanöstern. Osäkerheten kring USA:s egentliga mål med sina militära aktioner mot Iran har skapat oro bland både europeiska allierade och internationella observatörer.

Från amerikanskt håll har målsättningarna varierat över tid. Ibland har fokus legat på att avsätta det iranska prästerskapet, andra gånger har det handlat om att eliminera landets kärnvapenkapacitet. Donald Trump har tidigare hävdat att bombningarna förra sommaren redan skulle ha slagit ut Irans möjligheter att utveckla kärnvapen, ett påstående som många experter ställer sig tveksamma till.

Om målet varit att komma åt Irans lager av berikat uran, verkar inte heller detta vara inom omedelbar räckvidd för USA eller Israel. Vad som däremot står klart är att det saknas folkrättslig grund för de pågående militära operationerna mot Iran.

Situationen förvärrades när Trump via sociala medier hotade att bomba civil energiinfrastruktur i Iran – handlingar som skulle kunna klassificeras som krigsbrott enligt internationell rätt. I samma andetag krävde han att andra NATO-länder skulle bistå USA i konflikten.

Det är knappast förvånande att flera allierade hittills har tvekat att engagera sig i vad många betraktar som en självförvållad kris från amerikansk sida. Desto mer anmärkningsvärt är NATO:s generalsekreterare Mark Ruttes entusiastiska stöd för USA:s agerande.

Under helgen framträdde Rutte i amerikanska medier där han hyllade Trumps anfall mot Iran som både ”klokt och nödvändigt”. Rutte gick så långt som att utlova att övriga NATO-länder kommer att följa Trumps direktiv om att bidra till insatser för att hålla Hormuzsundet öppet för sjöfart.

För Europa är situationen särskilt känslig eftersom kontinenten är mer beroende av den olja och gas som transporteras genom Hormuzsundet än vad USA är. Det kan mycket väl bli nödvändigt för europeiska länder att bidra med minröjning och andra insatser, trots att fartygstrafiken genom sundet fungerade utan problem innan USA och Israel inledde sina bombningar.

Iran har i sin tur visat ökad militär kapacitet genom att avfyra missiler mot den amerikanska flygbasen på ön Diego Garcia i Indiska oceanen. Detta visar att Iran kan nå ungefär dubbelt så långt med sina vapen som tidigare bedömningar antytt. I teorin betyder detta att europeiska huvudstäder som Rom, Paris och London ligger inom räckvidd för iranska missiler.

Denna utveckling illustrerar en förändrad geopolitisk verklighet där alliansen med USA, som tidigare betraktats som en säkerhetspolitisk tillgång, nu riskerar att bli en sårbarhet för europeiska länder.

Ruttes hållning framstår i detta ljus som alltmer problematisk. Hans främsta prioritet tycks vara att upprätthålla en god relation till Trump, oavsett konsekvenserna för europeisk säkerhet. Rutte har inte bara kallat Trump för ”daddy” i offentliga sammanhang, utan även gjort långtgående ansträngningar för att blidka en amerikansk president som öppet visat förakt för Europa och dess demokratiska värderingar.

Tidigare i år gick Rutte så långt att han på eget initiativ inledde diskussioner med Trump om Grönland, utan att involvera Danmark – ett agerande som väckte stark kritik i Köpenhamn och övriga Europa.

Medan övriga NATO-länder i allt högre grad betraktar Trump som ett potentiellt hot snarare än en pålitlig allierad, fortsätter Rutte att positionera sig som Trumps främsta europeiska bundsförvant. För många europeiska ledare framstår det som ohållbart att NATO leds av en generalsekreterare vars främsta ambition tycks vara att bevara en personlig relation till en oberäknelig amerikansk president.

Den pågående krisen mellan USA och Iran, tillsammans med Ruttes kontroversiella ledarskap inom NATO, reser grundläggande frågor om alliansens framtida riktning och Europas strategiska autonomi i en tid av ökande geopolitiska spänningar.