Lina Lund: Därför tiger Bryssel om Trumps våldsäventyr

Europas diplomatiska balansgång i en föränderlig världsordning

I skuggan av dramatiska händelser i Venezuela, där amerikanska specialstyrkor uppges ha fört bort landets diktator Nicolás Maduro, har EU:s reaktioner präglats av försiktighet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens kommentar att ”vi följer mycket noga utvecklingen” har mött kritik för att vara anmärkningsvärt innehållslös givet situationens allvar.

Liknande uttalanden har ekat från Stockholm och andra europeiska huvudstäder, vilket fått många att undra varför reaktionerna är så dämpade – särskilt när USA:s president öppet talar om intresse för Venezuelas oljeresurser snarare än stöd för landets demokratiskt valda opposition.

Bakom kulisserna finns en djupare strategisk kalkyl. Europeiska ledare balanserar på en tunn lina där de tvingas väga sina uttalanden med yttersta precision. Den verkliga orsaken till tystnaden är enkel men bitter – EU-ledarna vill inte stöta sig med Donald Trump av rent självbevarande skäl.

Europa befinner sig i en utsatt position där man är beroende av USA:s stöd för att hålla Vladimir Putin i schack i Ukraina. Rädslan är påtaglig – ett enda felformulerat uttalande skulle kunna provocera USA att vända Europa ryggen eller, i värsta fall, lämna Nato-alliansen.

Under tisdagen samlas omkring 30 ledare i Paris för att diskutera vilka länder som är villiga att skicka trupper till Ukraina efter en eventuell vapenvila. Men agendan kompliceras ytterligare av Trumps förnyade hot om att USA ska ”ta” Grönland, som tillhör Danmark och är en del av Nato-alliansen.

Danmarks statsminister Mette Frederiksen gav ett ovanligt skarpt svar i en intervju med danska TV2: ”Om USA väljer att attackera ett annat Nato-land militärt, då upphör allt, inklusive Nato.” Skillnaden i tonläge mellan reaktionerna på Grönlandshotet och situationen i Venezuela är talande för de komplexa prioriteringar europeiska ledare nu tvingas göra.

I Bryssel har inställningen länge varit att Trump är en oberäknelig politiker vars ord inte alltid bör tas bokstavligt. Men nu har verkligheten hunnit ikapp – hans uttalanden måste tas på allvar. Som Marco Rubio, Trumps utrikesminister och nära allierad, uttryckte det under en presskonferens: ”Jag hoppas att alla förstår nu att USA:s president inte skämtar. När han säger att han ska göra något och lösa något, menar han det faktiskt.”

Denna nya insikt sätter europeiska ledare i en prekär situation. De måste navigera i en värld där traditionella diplomatiska spelregler snabbt håller på att förändras. Venezuelas kris blir därmed inte bara en fråga om ett lands inre angelägenheter eller om amerikansk interventionspolitik, utan en del av ett större geopolitiskt spel där Europa försöker bevara sin egen säkerhet.

Den försiktiga retoriken från EU-ledare speglar ett djupare dilemma: hur man ska upprätthålla europeiska värderingar om demokrati och internationell rätt samtidigt som man är beroende av en allierad som allt mer agerar på egna villkor.

Världsordningen som vuxit fram efter kalla kriget framstår nu som alltmer bräcklig. När europeiska diplomater håller sina talepunktskort tätt intill kroppen handlar det inte bara om försiktighet – det handlar om en fundamental osäkerhet kring hur framtidens allianser kommer att se ut.

För EU står mycket på spel. Med ett aggressivt Ryssland i öster, instabilitet i Mellanöstern och ett USA som blir alltmer oförutsägbart, befinner sig europeiska ledare i en position där varje uttalande måste vägas noga. När världen ser ut att förändras i grunden prioriteras överlevnad framför principfasthet – något som kanske förklarar de innehållslösa uttalandena om Venezuela som möter så mycket kritik.