Historisk resa mot månen närmar sig sitt slut

Efter tio dagar i rymden förbereds nu Orionkapseln för sin återkomst till jorden. På lördag klockan 02.07 svensk tid förväntas kapseln landa i havet utanför San Diegos kust, vilket markerar slutet på den banbrytande Artemis II-missionen.

Besättningen ombord har redan skrivit historia på flera sätt. De är de första människorna som besökt månen sedan Apollo 17-uppdraget 1972, och har dessutom rest längre bort från jorden än någon annan människa tidigare. Besättningen, som leds av kommendörkapten Reid Wiseman, inkluderar Victor Glover, Christina Koch och kanadensaren Jeremy Hansen – den första icke-vita personen, den första kvinnan respektive den första personen utan amerikanskt medborgarskap på en månfärd.

”Det viktigaste vi har lärt oss från Artemis II är att systemen funkar inför Artemis IV”, säger Jonas Appelberg, kommunikatör på svenska Rymdstyrelsen.

Medan Artemis II har gått i omloppsbana runt månen utan att landa, kommer kommande uppdrag att vara ännu mer ambitiösa. Artemis III planeras till 2027 och ska gå i bana runt jorden för att testa kommunikationsutrustning och de nya rymddräkterna. Astronauterna kommer också att öva på att koppla ihop rymdkapseln med en månlandare.

Artemis IV, planerad till början av 2028, blir det första uppdraget där astronauter återigen ska sätta sina fötter på månens yta. Den långsiktiga planen är att bygga en permanent månbas som ska vara bemannad från 2032, men detta förutsätter att privata företag som Elon Musks SpaceX eller Jeff Bezos Blue Origin lyckas utveckla en fungerande månlandare i tid, samt att Nasa fortsätter få den nödvändiga finansieringen.

Av de 24 personer som besökte månen under Apollo-eran – alla vita amerikanska män – är endast fem fortfarande i livet: Buzz Aldrin (96), David Scott (93), Charles Duke (90), Harrison Schmitt (90) och Fred Haise (93). Den sistnämnde var med på den olycksdrabbade Apollo 13-missionen och landade aldrig på månen, till skillnad från de andra.

Under 60- och 70-talen drevs USA:s månprogram av rymdkapplöpningen med Sovjetunionen. I dag är det sannolikt Kinas ambitiösa planer på bemannade månfärder och en egen månbas som har motiverat USA att visa att de fortfarande kan nå månen före någon annan.

Kritiker ifrågasätter dock de enorma kostnaderna för bemannade månmissioner. Som svar på detta påpekar Jonas Appelberg att utgifterna för rymdprogrammet fortfarande endast utgör en bråkdel av USA:s försvarsbudget. Dessutom har rymdutforskning historiskt lett till utvecklingen av många innovationer som vi använder dagligen.

Apolloprogrammet bidrog till allt från frystorkad mat och reptåliga glasögon till räddningsfiltar av folie, bärbara datorer, sladdlösa verktyg och brandsäkra kläder. Utöver tekniska framsteg gav månlandningarna oss även djupare förståelse om solsystemet, jordens utveckling och vår plats i universum.

”Vi väljer att åka till månen under det här decenniet”, sa president John F. Kennedy i sitt berömda tal i Houston den 12 september 1962, ”inte för att det är enkelt utan för att det är svårt.”

Detta uttalande fångar essensen i mänsklig utforskning – vi har genom historien drivits att erövra nya områden, förstå materiens innersta beståndsdelar och utforska universums fjärran galaxer. Resultatet har blivit både tekniska framsteg och ökad kunskap.

Den verkliga anledningen till att vi återvänder till månen kan kanske bäst sammanfattas genom att parafrasera den brittiske bergsbestigaren George Mallorys svar på varför han ville bestiga Mount Everest: För att den är där. Och för att vi kan.

Artemisprogrammet fortsätter med Artemis V, planerad till slutet av 2028, då man avser påbörja byggandet av en permanent månbas. Programmet har fått sitt namn från den grekiska mytologins gudinna Artemis, jaktens och månens beskyddare och tvillingsyster till Apollon, som gav namn till det ursprungliga månprogrammet.