Mellanösternkännare: Iran saknar meningsfullt försvar

Parallellt med den iranska regimens brutala tillslag mot folkliga protester intensifieras hotet om en ny amerikansk militär konfrontation. Teheran har utfärdat varningar om ”monumentala konsekvenser” vid en eventuell attack, men experter menar att landets faktiska förmåga att svara på ett angrepp kan vara betydligt mer begränsad än retoriken antyder.

Den senaste tidens utveckling sker mot bakgrund av månader av spänningar i regionen, där Irans strategiska position gradvis har försvagats. Sommaren 2023 innebar en betydande vändpunkt för landets militära kapacitet, något som har förändrat den geopolitiska dynamiken i Mellanöstern.

”Efter kriget i somras är det oklart hur mycket Iran har kvar,” säger Mellanösternanalytikern Aron Lund i en kommentar till situationen.

Irans utmaningar är mångfacetterade. Internt kämpar regimen med omfattande folkligt missnöje som har manifesterats i uthålliga protester mot det teokratiska styret. Regimens svar har varit hårdhänt med dödligt våld mot demonstranter, massarresteringar och undertryckande av oliktänkande, vilket har förvärrat landets internationella isolering.

Samtidigt har Irans ekonomi drabbats hårt av år av internationella sanktioner. Oljeexporten, länge landets ekonomiska ryggrad, har minskat dramatiskt, vilket har förvärrat en redan ansträngd statsbudget. Detta har i sin tur begränsat Teherans möjligheter att finansiera sina regionala proxystyrkor i länder som Libanon, Syrien, Irak och Jemen.

Proxystyrkorna har länge utgjort en central del i Irans asymmetriska försvarsstrategi, där grupper som Hizbollah i Libanon, olika milisgrupper i Irak och huthirebellerna i Jemen har fungerat som avskräckande faktorer mot utländska angrepp. Men efter flera militära konfrontationer under sommaren, där flera av dessa grupper har försvagats avsevärt, har denna strategi blivit mindre tillförlitlig.

Irans konventionella militära kapacitet möter också utmaningar. Landets flygvapen består till stor del av föråldrade amerikanska och ryska flygplan från tiden före den islamiska revolutionen 1979. Trots påståenden om teknologiska framsteg i inhemskt producerade vapen, inklusive ballistiska missiler och drönare, har militära analytiker ifrågasatt effektiviteten hos dessa system mot modern västerländsk motmedelsteknologi.

Den amerikanska närvaron i regionen har samtidigt förstärkts. Hangarfartygsgrupper har positionerats i Persiska viken, och flygbaser i grannländerna har uppgraderats. Denna militära uppbyggnad utgör ett tydligt hot mot Iran och signalerar Washingtons beredvillighet att använda våld om man anser det nödvändigt.

För Irans del kompliceras situationen ytterligare av de interna politiska spänningar som har uppstått efter de omfattande protesterna. Dessa började efter Mahsa Aminis död i moralpolis förvar i september 2022 och har fortsatt i olika former, trots regimens hårda tillslag. De har blottat djupa sprickor i det iranska samhället och utmanat regimens legitimitet på ett sätt som inte skådats sedan revolutionen.

Regionala experter pekar på att Irans ledning nu står inför ett strategiskt dilemma. Å ena sidan kan de inte verka svaga inför en inhemsk publik genom att acceptera amerikanska krav utan motstånd. Å andra sidan har de begränsad förmåga att effektivt svara på ett amerikanskt angrepp utan att riskera en fullskalig konflikt som skulle kunna äventyra regimens överlevnad.

”Den iranska retoriken är ofta mycket skarpare än vad deras faktiska handlingsalternativ tillåter,” förklarar en regional säkerhetsanalytiker som följer utvecklingen noga. ”Regimen i Teheran måste balansera mellan att upprätthålla sin avskräckande image och att undvika en konfrontation de inte kan vinna.”

Situationen förblir mycket spänd och oförutsägbar. Diplomatiska kanaler sägs vara aktiva bakom kulisserna, men den offentliga retoriken från båda sidor tyder på att ingendera parten är beredd att backa. För Irans befolkning innebär detta ytterligare osäkerhet i en redan mycket svår tid, klämd mellan en repressiv regim och hotet om utländsk militär intervention.