Michael Winiarski: Allians med en försvagad Putin ingen försäkring för diktatorer

Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei har avlidit, vilket markerar ännu ett betydande bakslag för Ryssland på den internationella arenan. Under en anmärkningsvärt kort tidsperiod har Moskva nu förlorat tre viktiga allierade i en region där rysk närvaro och inflytande länge varit central för landets geopolitiska strategi.

Efter den syriske presidenten Bashar al-Assad, vars inflytande kraftigt försvagats efter år av inbördeskrig där Ryssland investerat enorma militära och diplomatiska resurser, och den venezuelanske ledaren Nicolás Maduro, vars regim möter allt starkare inhemskt och internationellt motstånd, representerar Khameneis bortgång ett tredje slag mot den alliansstuktur Kreml byggt upp under det senaste decenniet.

Iran har under Khameneis ledarskap varit en nyckelpartner för Ryssland i Mellanöstern. De två länderna har samarbetat i flera kritiska konflikter, inklusive kriget i Syrien, där bägge stödde Assad-regimen, och har utvecklat allt djupare ekonomiska band som svar på västerländska sanktioner. Särskilt viktigt har det militära samarbetet varit, där Iran bland annat försett Ryssland med drönare som använts i Ukraina-kriget.

Analytiker pekar nu på en växande trend där auktoritära regimer världen över börjar ifrågasätta värdet av rysk uppbackning. ”Det vi ser är en omvärdering av säkerhetsgarantier från Moskva,” säger Mellanösternexperten Sarah Lindberg vid Utrikespolitiska institutet. ”När Ryssland visar sig oförmöget att skydda sina allierade eller leverera den militära och ekonomiska support som utlovats, börjar dessa regimer naturligt nog söka alternativ.”

Denna utveckling sker samtidigt som Rysslands resurser är alltmer ansträngda av kriget i Ukraina, som nu pågått i över två år med betydande förluster för den ryska sidan. Kremls förmåga att projicera makt utanför sina gränser har minskat markant, vilket skapar ett vakuum som andra aktörer som Kina och Turkiet snabbt försöker fylla.

För Irans del innebär Khameneis död en period av potentiell instabilitet och omprövning. Den 85-årige ayatollan har styrt landet sedan 1989 och varit den främsta garanten för kontinuitet i den islamiska republikens utrikespolitik, inklusive det strategiska partnerskapet med Ryssland. Hans efterträdare kommer omedelbart att ställas inför svåra avvägningar mellan att fortsätta denna linje eller söka nya vägar framåt.

Särskilt oroande för Moskva är tecken på att flera av dessa regimer nu förefaller mer öppna för dialog med västländer. ”Vi ser subtila men betydelsefulla förskjutningar i hur dessa länder positionerar sig,” förklarar Nikolaj Petrov, säkerhetspolitisk analytiker. ”Det handlar inte om dramatiska omsvängningar, men snarare om försiktiga försök att diversifiera sina diplomatiska och ekonomiska kontakter för att minska beroendet av Ryssland.”

För Rysslands president Vladimir Putin representerar denna utveckling ett allvarligt strategiskt problem. Den ryska utrikespolitiska strategin har länge förlitat sig på ett nätverk av lojala partnerregimer för att utmana den västerländska dominansen i det internationella systemet. När dessa partners nu visar tecken på att omvärdera sina allianser, begränsas Rysslands globala handlingsutrymme ytterligare.

Inom ryska politiska kretsar har oron för denna utveckling blivit alltmer påtaglig. Interna dokument som läckt från Kreml visar på frustration över vad som beskrivs som ”otacksamhet” från länder som Ryssland investerat betydande resurser i att stödja.

Samtidigt understryker experter att Ryssland fortfarande har betydande inflytande i många regioner och att det vore ett misstag att underskatta Moskvas förmåga att anpassa sig till förändrade omständigheter. ”Putins Ryssland har historiskt visat sig skickligt på att hitta nya vägar framåt när gamla strategier inte längre fungerar,” påpekar Lindberg.

För de auktoritära regimer som tidigare förlitat sig på ryskt stöd kvarstår dock en grundläggande utmaning: i en alltmer multipolär värld blir det allt svårare att garantera regimöverlevnad genom att knyta sin säkerhet till en enda stormakt. Khameneis död markerar inte bara slutet på en era i Iran, utan speglar också bredare förändringar i det geopolitiska landskapet som sannolikt kommer att fortsätta omforma internationella relationer under kommande år.