Michael Winiarski: Här är sju myter om kriget i Ukraina

På tisdag når kriget i Ukraina en dyster milstolpe då det går in på sitt femte år. Rysslands invasion, som inleddes 2022, fortsätter att skörda tusentals liv medan president Vladimir Putin intensifierar användningen av avancerade drönare och robotar i ett försök att bryta den ukrainska befolkningens motståndskraft och moral.

Konflikten, som utvecklats till Europas blodigaste sedan andra världskriget, har fundamentalt förändrat den europeiska säkerhetsordningen och tvingat västvärlden att omvärdera sitt förhållande till Ryssland på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara några år sedan.

Många missuppfattningar cirkulerar kring krigets ursprung och natur. En vanlig sådan är att Rysslands aggression huvudsakligen drivs av NATO:s expansion österut. Medan Putin ofta använt detta argument, visar historiska fakta att Rysslands territoriella ambitioner i Ukraina föregick diskussioner om NATO-medlemskap.

Redan 2014 annekterade Ryssland olagligt Krimhalvön och initierade en konflikt i östra Ukrainas Donbass-region. Detta skedde primärt som reaktion på den pro-europeiska Majdan-revolutionen, inte på grund av något konkret NATO-erbjudande till Ukraina.

En annan missuppfattning är att konflikten främst handlar om skydd av rysktalande minoriteter. I realiteten har kriget lett till enorm förödelse i just de områden där rysktalande ukrainare utgör majoriteten, som Charkiv, Mariupol och Donetsk – städer som bokstavligen lagts i ruiner av ryska attacker.

Det geopolitiska spelet mellan stormakterna utgör bara en del av bilden. På ett djupare plan handlar konflikten om Putins förnekande av Ukrainas rätt till existens som en suverän nation. Hans uppsats från 2021, ”Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare”, avfärdade öppet tanken på en distinkt ukrainsk identitet och presenterade en historierevisionistisk syn som legitimerade framtida aggression.

Kriget har fått omfattande ekonomiska konsekvenser långt utanför konfliktens epicentrum. Energimarknaden i Europa har genomgått en dramatisk omställning när beroendet av rysk gas och olja tvingats minska radikalt. Livsmedelssäkerheten globalt har påverkats då Ukraina, en av världens största spannmålsexportörer, fått sin produktion och distribution allvarligt störd.

För Sverige har konflikten inneburit en historisk omsvängning i säkerhetspolitiken med beslutet att ansöka om NATO-medlemskap efter över 200 års militär alliansfrihet. Det svenska försvaret genomgår nu sin största upprustning sedan kalla kriget.

Det humanitära lidandet är enormt. FN uppskattar att över 10 000 civila har dödats, men mörkertalet bedöms vara betydligt högre. Cirka 6,5 miljoner ukrainare är på flykt utomlands och ytterligare miljontals är internflyktingar inom landet.

Krigets långsiktiga följder för den europeiska säkerhetsarkitekturen kan inte överskattas. Den relativt fredliga period som Europa upplevt sedan Sovjetunionens fall 1991 har abrupt avslutats. Militära försvarsbudgetar ökar dramatiskt över hela kontinenten, och djupare försvarssamarbeten utvecklas i snabb takt.

Trots Putins ansträngningar att knäcka Ukraina genom att attackera energiinfrastruktur, bostadsområden och andra civila mål, fortsätter det ukrainska motståndet. Den ukrainska armén har visat sig mer kapabel än vad många bedömare initialt trodde, och västerländskt stöd – om än ibland fördröjt och begränsat – har varit avgörande för Ukrainas förmåga att stå emot den ryska krigsmaskinen.

När kriget nu går in på sitt femte år står det klart att Putins ”speciella militära operation”, som ursprungligen förväntades bli en snabb seger, har utvecklats till en utdragen konflikt med globala implikationer. Den centrala frågan förblir inte bara hur och när kriget kan avslutas, utan också hur en hållbar europeisk säkerhetsordning kan återupprättas i dess efterdyningar.