USA:s pyrrhusseger i Iran: Militär framgång men strategisk förlust

Världens starkaste krigsmakt har slagit sönder en stor del av Irans försvarsförmåga. Det ser vid första anblick ut som en tveklös seger på slagfältet. Men den kortsiktiga vinsten bör inte skymma den större bilden: kriget har utvecklats till ett strategiskt nederlag för USA.

Allierade har börjat tappa tron på USA:s vilja och förmåga att beskydda dem. Gulfstaterna har lämnats oskyddade för iranska drönarattacker. Samtidigt inser Europa att Nato urholkas när USA inte längre framstår som en trovärdig garant mot yttre aggression.

Det finns ett uttryck som passar ovanligt bra på denna utveckling: pyrrhusseger. Begreppet kommer från vad kung Pyrrhus av Epirus ska ha sagt efter att med stora förluster ha vunnit ett slag mot romarna: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”

Anfallet mot Iran har kanske inte tillfogat USA stora militära och materiella förluster, men desto större politiska och moraliska sådana. När USA:s president hotar med att utplåna Irans civilisation och att ”bomba landet tillbaka till stenåldern” är det inte ord som förväntas komma från ”den fria världens ledare”.

Efter intensiva veckor av konfrontation slöts en överenskommelse om vapenvila, men Trumps retorik kommer inte att glömmas. Det tog dessutom inte många timmar förrän den sköra vapenvilan mellan USA och Iran – av båda parter framställd som en seger – började uppvisa sprickor.

Det är fortfarande inte känt exakt vad överenskommelsen innehåller och tolkningarna är motstridiga. Trump har deklarerat ”en total och fullständig seger” för USA, medan hans kritiker menar att segeryran är spelad.

Mellanösternanalytikern Aaron David Miller sammanfattade situationen träffande på plattformen X: ”Kanske det främsta och mest plågsamma – till och med tragiska – exemplet på Trumps presidentskap är att han återigen framkallade ett problem som USA inte hade och försvagade det land han konstitutionellt är skyldig att skydda”.

Otydliga målsättningar

Trumps mål med kriget har varit föränderliga: ibland handlade det om ett stopp för Irans kärnvapenprogram, ibland om att iranska missiler måste elimineras och att stödet till regionala terrorgrupper skulle upphöra. Vid andra tillfällen nämndes regimskifte i Iran som huvudsyfte.

Trump tycktes själv inte ha en klar bild av målsättningen. USA:s ledning underskattade dessutom den iranska regimens förmåga att slå tillbaka. Att Trump överraskades av att Iran skulle svara med att stänga Hormuzsundet säger mycket om kompetensen i Vita huset och Pentagon.

USA och Israel har åsamkat Iran massiv förstörelse, även om Trumps hot om att jämna landet med marken inte förverkligats. Men efter nära sex veckor av dödsbringande bombkrig har inga av Trumps uttalade mål uppnåtts. Iran har fortfarande hundratals kilo höganrikat uran och tusentals robotar och attackdrönare. Hizbollah är inte krossat. Och trots att en stor del av den iranska statsledningen dödades har regimen överlevt, vilket i sig kan betraktas som en seger för Irans härskare.

Hormuzsundets avgörande betydelse

I stället är det USA som har tvingats till en förnedrande reträtt genom att Iran har skaffat sig de facto-kontroll över Hormuzsundet. Detta har även Trump tvingats acceptera. Det går inte att ta tillbaka sundet på militär väg och inte heller skydda transportleden mot iranska drönare eller minor.

Därmed har Iran tagit ett strypgrepp över transporterna av en femtedel av världens olja. Det är ett betydande bakslag för supermakten att inte kunna garantera säker passage för världshandeln genom en av dess viktigaste passager.

Det anmärkningsvärda är att Hormuzsundet var en fråga som inte ens fanns på bordet innan Benjamin Netanyahu övertalade Trump att gå till gemensamt anfall mot Iran.

Geopolitisk omvälvning

Följderna av kriget mot Iran är inte bara att USA har försvagats och Irans ställning i regionen har stärkts. Vi bevittnar nu en geopolitisk omvälvning. Att den gamla USA-ledda internationella ordningen är på väg att avslutas har påpekats tidigare, men nu bör det inte längre råda några tvivel.

Nedgången för USA:s makt och prestige inleddes redan under tidigare amerikanska presidenter, men med Trump vid rodret har den accelererat. Trump har blivit så impopulär att inte ens högernationalistiska politiker i Europa vill förknippas med USA:s president.

Den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski uttryckte verkligheten så här: ”Vi kan inte längre låtsas som att den amerikanska presidenten inte säger det han säger.”

Bekymret är att Trump ofta motsäger sig själv. I USA:s nya nationella säkerhetsstrategi fastslås att Mellanöstern ska nedprioriteras till förmån för ”den västra hemisfären”. Ändå har Trump inlett USA:s största krigsinsats på 25 år just i Mellanöstern.

Vad som stämmer med strategidokumentet är att Trumps USA distanserar sig från demokratierna – de traditionella vännerna – och ofta hugger dem i ryggen. I stället närmar han sig många av världens mest auktoritära ledare.

Det innebär att begreppet ”väst” inte längre existerar som en strategisk gemenskap, vilket ger Kina och Ryssland friare spelrum för deras regionala och globala ambitioner.

Som veterandiplomaten Richard Haass uttryckte det i CNN: ”Nato är bara ett skal av sitt forna jag. Inga européer tror längre på att de kan räkna med att USA kommer till deras försvar om Ryssland gör något mot en del av Europa.”

Historiska paralleller till Suezkrisen

Historiker och statsvetare jämför Irankriget med Suezkrisen 1956. I oktober det året anfölls Egypten av Storbritannien, Frankrike och Israel, efter att Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser nationaliserat Suezkanalen. Denna viktiga transportväg för Europas ekonomi – särskilt oljan från Persiska viken – hade förvaltats av ett fransk-brittiskt företag sedan kanalen byggdes 1869.

”Jag tror att vi bevittnar ett Suezkrisögonblick för USA,” säger Fawaz Gerges, professor och specialist på Mellanöstern vid London School of Economics.

Vid Suezkrisen tvingade president Dwight Eisenhower Israel och de två europeiska stormakterna att ge upp sitt krigsföretag. De brittiska och franska styrkorna fick dra sig tillbaka, premiärminister Anthony Eden avgick och Egypten behöll kontrollen över Suezkanalen.

1956 var Storbritannien och Frankrike imperier på nedgång, och deras kolonier var på väg att frigöra sig. Att de inte förmådde återta kanalen och gå emot USA underströk deras minskade roll på världsscenen.

2026 är USA fortfarande världens mäktigaste land, ekonomiskt och militärt. Men förmågan att utöva sitt globala inflytande utmanas, som nu vid Persiska viken. Och Trumps agerande har förvärrat situationen. I stället för att säkra att Hormuzsundet förblir öppet har hans anfall mot Iran resulterat i att det nu är blockerat.