Trumps fredsplan skapar nya förutsättningar i Mellanöstern

Det är fortfarande oklart vad Yahya Sinwar och Mohammed Deif, strategerna bakom Hamas attack mot Israel, egentligen ville uppnå. De kunde omöjligt ha trott att de på egen hand skulle besegra Israel militärt. Endast genom en samordnad insats med Iran, Hizbollah i Libanon samt allierade grupper i Irak och Syrien hade de kunnat utgöra ett verkligt hot. Men ingen av dessa aktörer stod redo att ansluta sig, eftersom Hamas av rädsla för att provocera Israel inte hade delat sina planer med någon.

Om Hamas däremot syftade till att återigen placera den palestinska frågan högst på den internationella dagordningen, har de onekligen lyckats. Palestiniernas situation har inte stått i fokus för världssamfundet på flera år, men nu har en mängd länder, ledare och opinionsbildare gjort den palestinska saken till sin. Inget annat konflikthärde väcker idag starkare reaktioner globalt än kriget i Gaza.

Allteftersom den internationella kritiken har vuxit har Israels position i världen försvagats avsevärt. Landets självklara allierade, USA, är inte längre entydigt pro-israeliskt över partigränserna. Israel står dessutom inför ett växande hot om ekonomisk, diplomatisk och kulturell isolering.

Flera avgörande frågor kvarstår: Kommer världssamfundet att återuppta normala relationer med Israel när kriget i Gaza är över? Eller kommer hot om bojkotter och sanktioner att fortsätta? Kommer det internationella engagemanget för palestinierna att bestå och kanske till och med flytta fokus till Västbanken, där situationen blivit allt mer kritisk?

För Hamas ledarskap, eller vad som återstår av det, blir det svårt att framställa krigets konsekvenser som en framgång. Gazaremsan, som tidigare inte tillhörde världens fattigaste områden, är nu närmast obeboelig. Hälften av territoriet kontrolleras av Israel, som inte avser att lämna resten förrän Hamas har avväpnats fullständigt.

Vissa kvarvarande Hamas-ledare svär att fortsätta kampen, men deras tidigare beskyddare, Turkiet och Qatar, har ändrat sina prioriteringar. Båda länderna har närmat sig president Trump och väntar på leveranser av amerikanska F-35-stridsflygplan, samma typ som utgör ryggraden i Israels luftförsvar. Det är osannolikt att dessa länder skulle riskera sina nya relationer med USA genom att beväpna Hamas och därmed underminera Trumps diplomatiska initiativ.

Hamas attacken utlöste inte bara Gazas förstörelse utan även en kedjereaktion som har splittrat ”motståndets allians”. Både Syrien under president Assad och Hizbollah i Libanon har fått nya ledare och nya allierade. Iran, som i 40 år har investerat betydande resurser i att bygga upp en ”eldring” runt Israel, stod ensamt och sårbart när det attackerades i juni.

För den palestinska selvstyremyndigheten i Ramallah, en av regionens svagaste aktörer, har de senaste två åren varit extremt svåra. Ekonomins grundpelare – löner från palestinier som arbetar i Israel – har försvunnit. Samtidigt har Israels finansminister Bezalel Smotrich frusit överföringarna av tull- och momsintäkter från Israel till den palestinska myndigheten.

Trumps nya fredsplan erbjuder dock ett visst hopp för president Mahmoud Abbas hårt prövade administration. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har insisterat på formuleringen ”en roll i Gaza för självstyret” i planen. Om detta faktiskt realiseras kan självstyremyndigheten bli en av krigets få vinnare. Med självstyret vid makten, helt eller delvis, i både Gaza och på Västbanken, skulle det motverka Netanyahus långsiktiga strategi att permanent splittra de palestinska territorierna.

Utvecklingen under kommande månader blir avgörande för att se om fredsplanen verkligen kan implementeras eller om den, likt många tidigare initiativ, stannar på papperet. Händelseutvecklingen har skapat en ny dynamik i regionen där traditionella allianser omformas och nya möjligheter potentiellt kan uppstå för en långsiktig lösning på konflikten.