Nathan Shachar: Revolutionsgardet – regimens starkaste falang är dess svagaste punkt

Irans Revolutionsgarde – regimens livförsäkring och potentiella fall

Iran befinner sig i en komplex politisk situation där landets militära strukturer spelar en avgörande roll. Landet har en dubbel militär organisation – dels den reguljära armén ”Artesh” med drygt 400 000 soldater, dels det betydligt mer inflytelserika Revolutionsgardet. Medan Artesh har till uppgift att försvara landets gränser, fungerar Revolutionsgardet som regimens främsta skyddsvärn mot interna hot.

Den reguljära armén genomgår inte samma rigorösa ideologiska urval som medlemmarna i Revolutionsgardet. Det är därför inte förvånande att oppositionen främst hoppas på avhopp och sidbyten från Artesh vid eventuella konflikter mellan regimen och folket.

Revolutionsgardet skapades på direkta order från regimens grundare, ayatolla Ruhollah Khomeini, kort efter maktövertagandet 1979. Khomeini hade noga studerat hur den tidigare regimen under shah Mohammad Reza kollapsade när säkerhetsstyrkorna vägrade attackera civila demonstranter. För att undvika ett liknande öde beslutade Khomeini att den islamiska republiken skulle ha en särskild säkerhetsstyrka vars lojalitet låg hos regimen och islam, snarare än hos folket och nationen Iran.

I dagens Iran kontrollerar Revolutionsgardet praktiskt taget allt som är strategiskt viktigt och känsligt för regimen. Däribland finns atomprogrammet, missilproduktionen, övervakningen av hamnar och vattenvägar, samt relationerna till allierade i Mellanöstern och andra delar av världen. Gardet står även bakom mycket av landets oljehandel som sker utanför internationella sanktioner.

På den ekonomiska fronten har Revolutionsgardet ett närmast förlamande grepp om landets näringsliv. Även under perioder då internationella handelssanktioner har lättats, som under åren 2015–2018, har gardets krav på inflytande i alla lönsamma projekt utgjort ett allvarligt hinder för företag som försökt attrahera utländska investerare.

Under de senaste veckornas oroligheter har den reguljära polisen tillsammans med Revolutionsgardets paramilitära frivilligstyrka Basij utfört merparten av regimens våldsamma insatser mot demonstranter. Basij, som officiellt har flera miljoner medlemmar men i realiteten betydligt färre, är konstruerat efter en modell som ursprungligen utvecklades i Syrien under Assad-regimen. Där användes beväpnade civila, kallade ”shabiha”, med rätt att döda vid minsta tecken på folksamlingar eller demonstrationer. Denna modell har sedan kopierats både i Iran med Basij och i Venezuela med de regimtrogna ”colectivos”.

Revolutionsgardet utgör i praktiken ett helt alternativt försvar med egen flotta, flygvapen och infanteri. Det fungerar även som ett skuggutrikesdepartement med ansvar för Irans relationer till och stöd för allierade i regionen och längre bort, särskilt Malaysia och tidigare Venezuela. Irans och Hizbollahs omfattande verksamhet i Latinamerika, främst i ”terrorhuvudstaden” Ciudad del Este i Paraguay, har underlättats av falska pass från Venezuela.

Minst fem gånger under den islamiska republikens historia har Revolutionsgardet krossat omfattande folkliga uppror. Mycket tyder på att de kommer att lyckas även denna gång, men till priset av tusentals döda. Paradoxalt nog utgör gardet samtidigt det största interna hotet mot regimens långsiktiga överlevnad. Dess strikta kontroll över ekonomin och dess omfattande privilegier har skapat den akuta nödsituation som exploderade i protester för två veckor sedan.

Den ekonomiska situationen i landet har blivit så allvarlig att vardagliga förnödenheter inte längre finns tillgängliga trots att människor har pengar. Som en person i Teheran uttryckte det när en släkting i Jerusalem erbjöd ekonomisk hjälp: ”Jag har pengar, men det finns inget att köpa.”

När den iranska valutan förlorat sitt värde väljer bönder att behålla sin skörd eller konsumera den själva istället för att sälja till underpris. Den enda vägen tillbaka till ekonomisk stabilitet för Iran kräver att Revolutionsgardets enorma privilegier begränsas. Den stora frågan är vem som ska kunna förmå denna mäktiga överklass att acceptera sådana uppoffringar.