Ödesmöte i Washington: Kan EU:s försvarslöfte ersätta artikel 5?

EU:s försvarsklausul får nytt fokus i skuggan av Grönlandskrisen

Onsdagens ödesmättade möte i Washington följs med stor spänning från Bryssel. Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen och Grönlands utrikesansvariga Vivian Motzfeldt ska träffa sin amerikanske kollega Marco Rubio för att diskutera Grönlands framtid. USA har inte uteslutit möjligheten att ta över den danska ön med militära medel.

Situationen är allvarlig och många bedömare menar att ett sådant scenario skulle innebära slutet för Nato och dess artikel 5 – principen om att ett väpnat angrepp mot ett medlemsland ses som ett angrepp mot alla.

Den växande osäkerheten kring Natos framtid har riktat nytt ljus mot EU:s egen försvarsklausul. Artikel 42.7 i Lissabonfördraget fastslår att medlemsstaterna är skyldiga att hjälpa varandra ”med alla till buds stående medel” vid ett väpnat angrepp. Principen om ”en för alla, alla för en” är tydligt formulerad i fördragstexten.

Men bristen på gemensam armé, kärnvapen, försvarsplanering och operativ ledning inom EU har gjort att klausulen länge avfärdats som en papperstiger utan verklig substans.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina våren 2022 undersökte den dåvarande S-ledda regeringen i Sverige om försvarsgarantier från EU kunde vara ett alternativ till svenskt Natomedlemskap. Statsminister Magdalena Andersson skrev tillsammans med Finlands Sanna Marin ett brev till Europeiska rådet där de påminde om artikel 42.7.

Detta alternativ avfärdades dock snabbt. När svenska riksdagspartier samlades för gemensamma överläggningar om det försämrade säkerhetspolitiska läget konstaterade man att EU:s försvarsklausul inte var tillräckligt pålitlig.

”Avsaknaden av politisk vilja att utveckla ett kollektivt försvar samt medlemsstaternas begränsade militära förmåga inom ramen för EU innebär att det inte finns förutsättningar för att inom EU tillhandahålla försvarsförpliktelser”, fastslog analysen.

Slutsatsen blev att endast Nato – inte EU – kunde erbjuda Sverige tillräckliga säkerhetsgarantier. Detta var dock innan Donald Trump återvaldes till USA:s president och förnyade hoten om att ta över Grönland, som är Natomedlem genom Danmark.

I dagens geopolitiska landskap ställer sig allt fler europeiska ledare frågan om det behövs alternativ till Nato. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz uttryckte det nyligen: ”Pax Americana är över för oss i Europa. Den existerar inte på det sätt vi kände det. Nostalgi hjälper inte, amerikanerna agerar mycket, mycket starkt efter sina egna intressen.”

Osäkerheten kring USA:s framtida engagemang i Europa har satt igång intensiv krishantering i Bryssel. Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen efterlyste EU:s försvarskommissionär, litauern Andrius Kubilius, en ”big bang” gällande försvarssatsningar i Europa.

Han betonade särskilt risken för att USA drar tillbaka sina 100 000 soldater från Europa och ställde den retoriska frågan: ”Hur kan EU vara berett att genomföra artikel 42.7 i EU-fördraget om skyldighet till ömsesidigt bistånd för medlemsstater som står inför en väpnad aggression?”

Kubilius fortsatte med att ifrågasätta vem som skulle samordna EU-länderna i händelse av en sådan kris. Hans tal gjorde tydligt att artikel 42.7 inte längre betraktas som en verkningslös pappersprodukt utan som en möjlig grund för ett mer självständigt europeiskt försvar.

EU:s försvarsklausul har hittills endast aktiverats en gång, i november 2015 efter terrorattackerna i Paris. Sverige bidrog då med ammunition, transportflyg och stabsofficerare till Frankrike. Men de nuvarande geopolitiska spänningarna ställer helt nya krav på klausulens potentiella tillämpning och räckvidd.

Medan Europa befinner sig i denna säkerhetspolitiska omvandling blir onsdagens möte i Washington inte bara en bilateral angelägenhet mellan USA och Danmark, utan en händelse som kan komma att definiera framtiden för både Nato och EU:s gemensamma försvarsambitioner.