Turkiet bakom kulisserna: Dämpar Iran-konflikten men håller nära band till både öst och väst

Det var ett oväntat lappkast, även med Donald Trumps mått mätt. Den svenske Turkiet-experten Halil Karaveli förklarar i en intervju med DN att det sannolikt var den turkiska regimen som fick Trump att ompröva sin hållning i den pågående konflikten med Iran.

”Det finns en rad goda skäl för Ankara att begränsa och avsluta kriget så snart som möjligt, och i synnerhet att hålla kurderna utanför. Ett annat skräckscenario vore om Iran föll sönder och Turkiet fick ansvaret för miljoner flyktingar,” säger Karaveli.

Trots historiska motsättningar och flera krig mellan turkiska och persiska dynastier genom århundradena, står den turkiska befolkningen nästan enhälligt mot det pågående kriget. Konflikten har dock stärkt president Recep Tayyip Erdogans position efter en period av dalande popularitet till följd av hans hårda åtgärder mot oppositionspartiet CHP under fjolåret.

En opinionsundersökning genomförd strax innan de amerikansk-israeliska attackerna mot Iran visade att 58 procent av turkarna ansåg att Erdogan skulle vara den mest lämpade ledaren i händelse av krig – betydligt fler än de som röstade på hans parti i det senaste valet. Endast 20 procent föredrog CHP:s ledare Özgür Özel. Efter två veckors konflikt har Erdogans ställning stärkts ytterligare.

Nato-styrkor stationerade i Turkiet har skjutit ned minst två iranska projektiler. En av dem föll nära den strategiska flygbasen Incirlik utanför Adana, där USA förvarar kärnvapen. Som Nato-medlem skulle Turkiet kunna åberopa artikel 5 i försvarsalliansens stadgar och begära militär hjälp mot Iran, men enligt Karaveli är detta inte aktuellt.

”Att gå in i kriget på USA:s och Israels sida vore politiskt omöjligt, nu då turkarna med sådant eftertryck fördömer kriget. Så man agerar febrilt bakom kulisserna i hopp om att påverka Trump att avsluta detta snarast,” förklarar han.

På frågan om inte Turkiets sunnimuslimska ledning skulle välkomna en försvagning av Irans shiitiska regim och dess regionala inflytande, svarar Karaveli att läget är mer komplext.

”Turkarna har inga varma känslor för regimen i Teheran. Men det vore mycket värre, som Erdogan ser det, om Iran blev en västvänlig demokrati. En sådan stat, säkert nära lierad med Israel och USA och med alla sanktioner hävda, skulle bli en svår medtävlare för Turkiet och dra till sig många av de investerare Turkiet försöker locka.”

Turkiets strategi är därför balanserad och pragmatisk. ”Turkiet vill helst se regimen i Teheran rida ut stormen och sitta kvar, men så pass försvagad att den inte kan utmana Turkiet och dess allierade, varken militärt eller ekonomiskt,” fortsätter Karaveli.

Trots Erdogans dagliga kritik mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har Turkiet inte brutit sina ekonomiska band med Israel. Exporten fortsätter, om än via det palestinska självstyret. Ännu viktigare är att Turkiet inte har stört oljeleveranserna från Azerbajdzjan till Israel via den turkiska hamnen Ceyhan – en rutt som iranska agenter nyligen försökte saboterade.

Över en tredjedel av Israels oljeimport kommer via denna oljeledning mellan Baku och Ceyhan. Turkiet skulle enkelt kunna blockera denna viktiga försörjningslinje, men det ligger inte i landets nuvarande intresse eftersom det skulle kunna försämra relationerna med USA:s kongress.

Turkiet arbetar nämligen intensivt för att övertyga den amerikanska kongressen att godkänna försäljningen av det avancerade stridsflygplanet F-35 till landet – samma vapensystem som ger Israel dess avgörande överläge i luften.

Denna komplexa strategi illustrerar Turkiets position som en regional maktfaktor med intressen i både öst och väst, där pragmatism ofta trumfar ideologi i den utrikespolitiska balanskonsten.