Europeiska stormakter i gemensam front mot USA:s Grönlandsambitioner

Efter en serie hotfulla utspel från Vita huset tog de europeiska stormakterna till slut bladet från munnen. I ett ovanligt skarpt formulerat uttalande markerade Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen en gemensam ståndpunkt: ”Grönland tillhör dess folk. Det är upp till Danmark och Grönland, och endast de, att besluta i frågor som rör Danmark och Grönland.”

Denna markering från EU- och Natomedlemmarna utgör ett viktigt stöd för Danmark, som enligt uppgifter ska ha samordnat uttalandet bakom kulisserna. Inför det kommande mötet mellan Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen och hans amerikanska motsvarighet förbereder sig Köpenhamn på fortsatt turbulens i relationen.

Även i EU-huvudstaden Bryssel pågår intensivt arbete för att hantera situationen, men det är från de europeiska huvudstäderna snarare än från EU:s institutioner som solidaritetsmarkeringen har utformats. När EU:s 27 ambassadörer sammanträder på fredagen kommer den danska representanten att informera om läget, men enligt källor förväntas ingen djupare diskussion om EU:s gemensamma strategi.

Flera källor bekräftar att den danska regeringen har varit avvaktande med att formellt lyfta Grönlandsfrågan inom EU. Detta kan vara ett medvetet val eftersom Trumpadministrationen öppet har uttryckt en önskan att se EU splittrat. I USA:s nya säkerhetsstrategi beskrivs EU mer som en motståndare än som en allierad, vilket kan förklara Danmarks försiktighet – en eskalering på EU-nivå skulle kunna förvärra situationen ytterligare.

Samtidigt arbetar diplomater runt om i Europa med att utforma möjliga motåtgärder. Frankrike, som länge förespråkat ett mer självständigt europeiskt säkerhetssystem och tidigare erbjudit militär närvaro på Grönland, har varit särskilt tydligt i sin kommunikation.

Den franske utrikesministern Jean-Noël Barrot förklarade efter ett möte med sina tyska och polska motsvarigheter: ”Vi har påbörjat ett arbete för att förbereda oss på att slå tillbaka, och att inte svara ensamma.” Enligt Barrot kommer dessa planer att diskuteras med Frankrikes europeiska allierade inom de närmaste dagarna.

Konflikten handlar om långt mer än bara Grönland. Danmarks statsminister Mette Frederiksen har varnat för att ett amerikanskt övertagande av ön skulle kunna innebära slutet för Nato. Vissa bedömare tolkar detta som ett taktiskt utspel för att få USA att backa, medan andra ser det som en realistisk bedömning.

”Det är bara att konstatera att om ett Natoland militärt angriper ett annat Natoland så har själva grunden för försvarsalliansen satts ur spel,” säger en EU-källa.

Mer optimistiska röster menar att Nato skulle kunna agera medlare, liknande hur försvarsalliansen tidigare ingripit i konflikter mellan Turkiet och Grekland. Natos generalsekreterare Mark Rutte, som anses ha goda relationer med den amerikanske presidenten, har dock hittills avstått från offentliga kommentarer om Grönlandsfrågan, även efter att Trump antytt att USA kan lämna Nato om man inte får kontroll över ön.

Diplomatiska kretsar i Bryssel hoppas på en kompromisslösning där USA kan dra tillbaka sina hot utan att förlora ansiktet. En möjlighet vore att USA åberopar det existerande samarbetsavtalet från 1951 för att stärka sin militära närvaro på ön utan att formellt ta över den. I linje med detta enades Natos ambassadörer på torsdagen om att öka de militära insatserna i Arktis, något Trump har efterfrågat.

EU har även ekonomiska påtryckningsmedel. Den nyligen slutna tullöverenskommelsen mellan EU och USA, som betraktats som fördelaktig för amerikanerna, måste godkännas av EU-parlamentet i vår. Flera ledamöter från olika politiska grupperingar vill nu ompröva avtalet om inte USA backar från sina hot.

”Om vi ska kunna ge grönt ljus behöver vi garantier om att USA slutar med sina säkerhetspolitiska hot,” säger Karin Karlsbro (L), som är en av huvudförhandlarna i parlamentets handelsutskott. Hon tillägger: ”Varken EU eller USA har råd med ett handelskrig och ett försämrat säkerhetsläge. Men Donald Trump har målat in sig i ett mörkt och farligt hörn.”

Grönlandsfrågan har därmed utvecklats från en bilateral dispyt till en fråga som riskerar att omforma både den transatlantiska säkerhetsarkitekturen och handelsrelationerna mellan två av världens största ekonomier.