Bill Gates klimatkritik väcker frågor om prioriteringar i biståndsvärlden

I höstas, strax innan klimatmötet i Brasilien, uppmanade Bill Gates världssamfundet att prioritera ner klimatåtgärder till förmån för andra typer av bistånd som enligt honom blev lidande. Detta uttalande möttes av hyllningar från bland andra Donald Trump – något som Gates nu i en färsk intervju med Dagens Nyheter beskriver som ”idioti”.

Trots att han tar avstånd från Trumps hyllningar framhärdar miljardären i sin kritik av klimatfrågan på ett sätt som väcker frågor: Har den datadrivna IT-gurun plötsligt förbisett vilken omfattande påverkan klimatkrisen har på just de människor han säger sig vilja hjälpa?

Klimatkrisens mänskliga ansikte kan illustreras av historien om Lutfor Morol och hans dotter Sharifa i Bangladesh. För 16 år sedan tog Lutfor ett mindre banklån för att starta en räkodling – en verksamhet som skulle ge betydligt högre inkomster än hans tidigare risodling. Men just när han var på väg till marknaden med sin första skörd, ödelades hela hans hemby av cyklonen Aila. Räkodlingen, familjens enkla bostad och alla deras tillhörigheter försvann i översvämningen. I den desperation som följde tvingades Lutfor och hans fru att gifta bort sin då endast 13-åriga dotter Sharifa, för att åtminstone säkerställa att hon fick mat.

En ljuspunkt i berättelsen är att familjen överlevde. Under de senaste decennierna har världen lyckats minska antalet dödsfall i naturkatastrofer som Aila. Bistånd och ekonomisk utveckling har även lyft miljontals människor ur fattigdom, förbättrat folkhälsan och ökat tillgången till utbildning.

Det finns många sådana framgångssagor att berätta. Gates Foundation har själv finansierat rapportering om flera av dem, bland annat om hur en brunn i Mali möjliggjorde för flickor att gå i skolan istället för att spendera sin tid på att hämta vatten längre bort. Ett annat exempel är hur gratis, återanvändningsbara mensskydd i Nairobis slumområden gjorde att flickor kunde fortsätta sin skolgång även under menstruation.

Forskning visar tydligt fördelarna med sådana satsningar. När flickor stannar längre i utbildningssystemet får de högre inkomster, mer inflytande i hemmet, föder färre barn och prioriterar högre utbildning för nästa generation flickor. Liknande direkta och indirekta positiva effekter syns i hälsosatsningar – projekt som får allt mindre finansiering globalt.

Problemet med Gates resonemang är att klimatkrisen förvärrar just de problem han vill att världen ska fokusera mer på: fattigdom, konflikter, barns utestängning från utbildning och allvarliga hälsoproblem. Världshälsoorganisationen WHO har till och med identifierat klimatförändringarna som det största hälsohotet mänskligheten står inför.

Gates är medveten om detta. I sin egen bok om klimatet skriver han att antalet dödsoffer från coronapandemin motsvarar vad som kommer att inträffa regelbundet om vi inte lyckas reducera utsläppen till noll. Det gör det desto mer anmärkningsvärt att han ställer klimatåtgärder mot andra biståndsinsatser. För att satsningar på hälsa och utbildning ska vara hållbara på lång sikt krävs även robusta insatser mot klimatförändringar.

Gates skapar också en falsk motsättning när han anklagar klimatrörelsen för att ignorera andra viktiga frågor. I verkligheten har klimataktivisternas budskap med åren blivit allt mer omfattande, där man under paraplybegreppet ”rättvisa” inkluderar allt från konflikten i Gaza till kritik mot konceptet grön tillväxt och krav på demokratiska reformer.

Han har dock en viktig poäng gällande effektiviteten hos vissa klimatinvesteringar. Det gäller särskilt satsningar på klimatkompensation genom internationell utsläppshandel, där rika länder betalar fattiga länder för exempelvis trädplantering. Ett annat omdiskuterat exempel är Sveriges satsning på elmopeder i Ghana.

Detta är en relevant kritik som förtjänar att diskuteras. Men budskapet riskerar att försvinna i Gates till stora delar ogrundade kritik mot prioriteringen av klimatfrågan. I en värld där klimatförändringarna accelererar blir det allt tydligare att klimatinsatser och traditionellt bistånd måste gå hand i hand – inte ställas mot varandra.