Tysklands förändrade hållning mot Israel visar på diplomatiska spänningar
Efter Hamas terrordåd mot Israel 2023 stod det tyska etablissemanget enat: Tyskland skulle stå bakom Israel. Dåvarande förbundskansler Olaf Scholz betonade landets historiska ansvar gentemot Israel. Men två år senare har tonläget förändrats, särskilt från nuvarande förbundskansler Friedrich Merz.
I slutet av maj 2025 uttryckte Merz oförståelse för den israeliska arméns mål i Gaza och menade att plågandet av civilbefolkningen inte längre kan motiveras som en del av terroristbekämpningen. Ett ännu mer dramatiskt steg togs i augusti när Merz bröt ett politiskt tabu genom att meddela att Tyskland skulle begränsa sin vapenexport till Israel.
Beslutet ledde till skarpa reaktioner från Israel. Premiärminister Benjamin Netanyahu anklagade Merz för att ha gett efter för ”falska tv-rapporter”. Detta utgör en anmärkningsvärd avvikelse från Tysklands traditionellt lojala hållning gentemot alla israeliska regeringar – en hållning som bottnar i skulden efter Förintelsen.
Trots att Merz kritik fortfarande är måttlig jämfört med många andra europeiska ledares, har han mött motstånd även inom sitt eget kristdemokratiska parti. Frågan kommer sannolikt att förbli politiskt känslig i Tyskland under överskådlig framtid.
Storbritannien har samtidigt genomgått en ännu mer dramatisk förändring i sin hållning. Labourledaren Keir Starmer, som i oktober 2023 stödde Israels rätt att strypa vatten och el till Gaza, har sedan dess drastiskt ändrat kurs. Under våren 2025 fördömde den brittiska regeringen kriget, drog in flera vapenlicenser och ställde ultimatum till Netanyahu: förbind dig till vapenvila och fredsprocess, annars erkänner vi Palestina.
Den 21 september erkände Storbritannien tillsammans med ett tiotal länder Palestina som stat. Beslutet väckte särskild ilska i Israel – dels som en uppfattad belöning till Hamas, dels som en påminnelse om Storbritanniens koloniala historia i regionen, där Palestina var ett brittiskt mandat i närmare 30 år.
Relationen mellan länderna har nått en historisk bottennivå, vilket illustreras av att den israeliska utrikesministern Gideon Sa’ar numera väljer att kommunicera direkt med den högerpopulistiska oppositionsledaren Nigel Farage istället för med den brittiska regeringen.
Frankrikes position har genomgått en liknande utveckling. Med Europas största judiska och muslimska befolkningar har regeringen varit orolig för att konflikten skulle sprida sig till franska städer. Efter Hamas attack, där 51 franska medborgare fanns bland offren, uttryckte president Emmanuel Macron helhjärtat stöd för Israels rätt att försvara sig.
Ett år senare svängde dock Macron, när det stod klart att Israel inte avsåg att avsluta kriget i Gaza inom överskådlig tid. Frankrike stoppade export av offensiva vapen (med undantag för viss vidareexport och ”defensiva” system).
När larm om hungersnöd nådde från Gaza skärpte Macron sin kritik ytterligare, vilket ledde till flera intensiva ordväxlingar med Netanyahu. I juli meddelade Macron att Frankrike skulle erkänna Palestina för att försöka rädda tvåstatslösningen och uppnå vapenvila.
Israels regering har svarat med hot om att stänga det franska konsulatet i Jerusalem och annektera delar av Västbanken, vilket ytterligare förvärrar de diplomatiska spänningarna i en redan instabil region.
Utvecklingen visar hur Europas tidigare nästan villkorslösa stöd för Israel har ersatts av en mer nyanserad och kritisk hållning, där oro för civilbefolkningens lidande i Gaza och strävan efter en långsiktig fredslösning fått allt större utrymme i den diplomatiska dialogen.
