Sigrid Melchior: Läxan från solpanelerna – den här gången ska EU göra rätt

Ny enighet växer fram om att skydda europeisk industri mot kinesisk konkurrens

När Tysklands förbundskansler Friedrich Merz och Frankrikes president Emmanuel Macron anlände tillsammans till torsdagens EU-möte på det historiska 1500-talsslottet Alden Biesen i belgiska Rijkhoven, skickade de en tydlig signal. Trots att de under veckan presenterat konkurrerande visioner för Europas ekonomiska framtid, ville de demonstrera att den tysk-franska motorn fortfarande driver EU framåt.

Mötet, som ägde rum i regnigt väder omgiven av östbelgiska potatisåkrar, fungerade som en strategisk upptakt där EU:s ledare skulle diskutera konkreta planer för att stärka unionens konkurrenskraft. Beslut väntas fattas vid nästa toppmöte i mars.

I diplomatiska kretsar talar man nu öppet om att EU står inför ett akut ”Kina-problem”. Handelsunderskottet mot Kina har vuxit dramatiskt – på tio år har det fyrdubblats i volym och fördubblats i värde. Detta skapar en ny känsla av brådska inom unionen.

Den förändrade inställningen till Kina blir särskilt tydlig om man studerar utvecklingen inom solcellsindustrin. För femton år sedan välkomnade Europa importen av billiga, subventionerade kinesiska solpaneler, vilket visserligen hjälpte klimatomställningen men samtidigt undergrävde den europeiska industrin.

”Vi förstörde vår solcellsindustri, som då var bland de största i världen. Vi kan fortsätta säga att det är billigare att köpa från Kina än att producera själva, men nu har vi nått en gräns, åtminstone när det gäller strategiska industrier”, förklarar en högt uppsatt EU-källa.

Dagens situation är ännu mer allvarlig. Europas tunga industrisektorer som petrokemi och stålproduktion kämpar för sin överlevnad. De möter subventionerad internationell konkurrens samtidigt som de europeiska energipriserna har skjutit i höjden, en konsekvens av Rysslands krig i Ukraina och EU:s ambitiösa klimatpolitik.

Belgiens premiärminister Bart De Wever är en av flera ledare som nu efterlyser både en övergripande strategi och ett omfattande stödpaket för den energiintensiva industrin. Den centrala diskussionen handlar inte längre om huruvida EU ska skydda sin industri, utan i vilken utsträckning detta ska ske.

Flera svåra frågor måste besvaras: Ska skyddet begränsas till strategiska sektorer eller även omfatta industrier som är viktiga för sysselsättningen? Ska finansieringen komma från nationella budgetar eller gemensamma EU-medel?

Frankrike, med president Macron i spetsen, förespråkar omfattande industrisatsningar, gemensamma EU-lån och förmånlig behandling av europeiska företag vid offentliga upphandlingar. Tyskland lägger däremot större vikt vid avreglering och fler handelsavtal med omvärlden.

Trots dessa skillnader börjar en tydlig samsyn växa fram kring behovet av vad som beskrivs som en ”ekonomisk utrikespolitik” för EU. ”Man talar om att EU är splittrat, men så är det inte alls”, betonar samma EU-källa.

Även Sveriges statsminister Ulf Kristersson, som tidigare varnat för protektionism i internationella medier som Financial Times och Politico, utesluter inte längre statligt stöd till industrin. ”Det kan finnas områden där vi måste göra det för att vi annars blir överkörda av orättvis konkurrens”, säger han till Dagens Nyheter.

Till torsdagsmötet hade två ekonomiska tungviktare bjudits in: den tidigare chefen för Europeiska centralbanken, Mario Draghi, och Italiens förre premiärminister Enrico Letta. Båda har presenterat omfattande rapporter med rekommendationer för hur EU:s ekonomi kan stärkas.

Dessa rapporter erbjuder ett brett spektrum av åtgärder som EU-politiker kan välja bland – från industripolitik och gemensamma lån till frihandelsavtal och avreglering. Det ger olika länder möjlighet att finna stöd för just sina prioriteringar.

EU:s ledare är nu överens om diagnosen – Europa måste agera för att skydda sin ekonomiska suveränitet och konkurrenskraft i en alltmer utmanande global miljö. Den stora frågan som kvarstår är vilken kombination av åtgärder som ska genomföras och i vilken omfattning. Svaren på dessa frågor kommer att forma EU:s ekonomiska strategi för de kommande åren.