Vad händer när USA nonchalerar det internationella systemet?

”Det behövs av psykologiska skäl”, lyder president Donald Trumps förklaring till varför han måste äga Grönland. Den amerikanska presidenten anser sig endast begränsad av sin egen moral, och tycker inte att han behöver den internationella rätten.

Stephen Miller, vice stabschef och en sorts chefsideolog i Vita huset, säger att man måste acceptera att världen styrs av styrka, våld och makt.

Detta är inte bara kommentarer från USA:s makthavare, det är den politiska linje de driver. I början av 2026 tas det nu på fullaste allvar, och Europa börjar inse att USA inte längre är allierad med resten av väst, eller med det internationella systemet som vi känner det.

Förenta Nationerna, FN-stadgan och den internationella rätten växte fram i andra världskrigets aska, i en gemensam ansträngning för att förebygga framtida krig. Tanken var att skapa ett system som vilade på respekt för nationers suveränitet och för individens rätt att leva utan rädsla.

Nästan alla världens länder är medlemmar i FN, som med åren vuxit till dussintals organisationer, program och råd. Parallellt med FN-systemet utvecklades den internationella rätten, ibland kallad folkrätten, som är ett frivilligt kluster av lagar, regler och normer och som inkluderar flera internationella domstolar.

Både FN och den internationella rätten vilar helt på att de erkänns som viktiga och att de bör upprätthållas. Häri finns likheter med nationella rättssystem – också lagarna i fritt samhälle vilar på att de accepteras av de flesta.

– Ett rättssystem är bara vad vi gör det till: i vilken utsträckning vi ger det legitimitet, litar på det och fyller det med innehåll. Lag blir inte lag för att en domstol säger det, utan genom de handlingar som följer av domstolens beslut. När USA:s president nu väljer en annan väg blir det tydligt hur mycket av detta som är frivilligt, och hur få mekanismer som finns för att tvinga fram efterlevnad, säger Rebecca Hamilton, professor i juridik på American University i Washington.

FN:s behov av reformer har lyfts i många år och verksamheten har kritiserats för ineffektivitet, byråkrati och för säkerhetsrådets struktur, där fem permanenta medlemmar kan stoppa varje betydelsefull resolution.

USA är både systemets ojämförligt största enskilda bidragsgivare och en av dess skarpaste kritiker. Trump har aldrig dolt sin uppfattning om FN och att han föredrar bilaterala uppgörelser, där USA i princip alltid har övertag. USA höll förra året inne med sina avgifter till FN, och i början av 2026 lämnade USA i ett enda svep 66 globala organisationer, många av dem FN-organ.

Kort därpå lanserade Trump ett ”fredsråd”, lett av honom själv. Konstruktionen är iögonfallande, och nonchalerar FN som en fredsbevarande och konfliktlösande instans. Upplägget är också ett uppenbart sätt för USA att hålla i taktpinnen. Att president Vladimir Putin finns bland de inbjudna medlemmarna har väckt uppseende – men då kan man påminna sig om Rysslands plats i säkerhetsrådet.

De senaste veckornas händelser har tagit situationen till en ny nivå. Fängslandet av Venezuelas president och hoten mot Grönland, ett område som tillhör en Nato-allierad, har skakat det internationella systemet och är på god väg att slita sönder de transatlantiska relationerna.

Det är inte första gången USA bryter mot FN-stadgans förbud mot våld eller hot om våld av andra nationers territorier, men tidigare har man försökt rättfärdiga agerandet. Det nya nu är Trumpadministrationens totala ointresse av att rentvå sina handlingar i relation till internationell rätt.

Unikt är också att detta kommer från den allra mäktigaste globala aktören, en nation ingen kan ignorera.

Just detta – att det är när USA faller ur som reaktionerna blir som starkast – visar tydligt hur skevt det globala systemet är, menar Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan. Han är skeptisk till att tillmäta samfundet och folkrätten alltför stor vikt som rättviseinstrument, och betonar att den världsordning vi vant oss vid har dominerats av USA.

– Den internationella ordningen har alltid baserats på maktrelationer, den har aldrig varit jämnt fördelad.

När USA rycker undan en av ordningens pelare rister hela bygget. I Europa famlar politikerna inför en strategi och står inför flera tänkbara dilemman.

– De är beroende av USA, men behöver samtidigt reagera. Från en del håll har det varit hemskt tyst: desto viktigare att vi akademiker är tydliga med vad vi ser. Om våldsförbudet inom den internationella rätten ska finnas kvar måste det tillämpas, säger Jessica Almqvist, professor i internationell rätt och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.

Det paradigmskifte som pågår började inte med Trumps anspråk på Grönland, och har inte bara med USA att göra. Även ledare som Putin och Kinas Xi Jinping gynnas av en världsordning där världen delas upp i intressesfärer, där den starkaste tar sig rätt att dominera intilliggande länder.

Putins anfall på Ukraina är ett exempel på den synen. Att internationella avtal är sköra syns också i en annan följd av kriget: sex länder har nyligen lämnat Ottawakonventionen om minor, som antogs 1997. Rysslands användning av minor uppfattas av Ukraina, Polen, Finland och de baltiska staterna som ett så allvarligt säkerhetshot att de inte längre anser sig kunna avstå från detta vapen, ett som ansetts slå så blint mot civila att det förbjudits.

Samtidigt ingås nya överenskommelser inom ramen för FN – bara förra året ingicks flera hundra nya traktat, det vill säga rättsligt bindande, internationella avtal mellan nationer.

Det är osannolikt att (väst-)världen går tillbaka till vad vi vant oss vid, oavsett nästa amerikanska presidentval. USA är ett delat land som präglas av maktskiften och i flera europeiska länder växer nationalistiska och högerextrema partier, ofta kritiska till det internationella samfundet.

Historiker och statsvetare brukar betona att det går att dra lärdom av historien, men att ingenting är förutbestämt.

”På båda sidorna av Atlanten måste vi fråga oss själva om vi vill leva i en värld där demokrati har stöpts om till svaghet, sanning som åsikt och rättvisa som en valmöjlighet”, skriver Alain Berset, Europeiska rådets ordförande, i New York Times.

Linus Hagström menar att politiker i länder som Sverige, som talar sig varma för demokratin först bör hålla rent hus på hemmaplan, och undvika egna inskränkningar av grundläggande rättigheter: det är lättare att påverka sig själv, än att ändra andras beteende.

Rebecca Hamilton anser inte alls att den internationella rättsordningen är överspelad.

– Den internationella rätten är pr-mässigt otacksam: när den fungerar märks den inte. Men det är inte alls för sent, världen står inför en rad utmaningar som inga länder kan klara av på egen hand, som klimatet. Men jag vill se ett starkare försvar för den internationella rätten: det blir aldrig lättare att rädda en situation från totalt sammanbrott längre fram. Att Trump inte kommer att hålla igen vet vi redan.